Röster

Inget skrik, ingen våldtäkt?

Det finns inget rätt sätt att reagera på en våldtäkt. Ändå arbetar polisen fortfarande ofta efter inställningen att en "riktig" våldtäkt sker på ett specifikt sätt, med specifika skador och med särskilda reaktioner hos offret. Kriminolog Nina Rung förklarar varför en nationell utbildning för rättsväsendet krävs - nu.

En polismans son blir anmäld för våldtäkt. Polismannen börjar med att anmäla flickan som anmäler hans son för förtal. Sedan går han själv in och rotar runt i förundersökningen, vilket upptäcks av dem som arbetar i ärendet. Därefter hörs pappan om hans iakttagelser vid den anmälda våldtäkten. Han beskriver då hur en normal våldtäkt går till och så har alltså inte flickan agerat. Därför har ingen våldtäkt skett.

Vi tar det för tydlighetens skull steg för steg. Att anmäla flickan för förtal för att hon gjort en anmälan om våldtäkt är såklart både bisarrt och felaktigt. Förtalsbrottet kom inte till för att kunna ”motanmäla” någon som anmält dig, utan för att skydda personers ära, det vill säga som ett skydd mot att bli utmålade offentligt som klandervärd eller brottslig. Det borde, om något, polismannen också känna till.

Foto: Nina Rung / Pressbild

Att som polismannen dessutom gjort – rotat runt i ärendet som rörs hans son – är både tjänstefel och kan vara brottsligt. Polisanställda får alltså inte någonsin rota runt, läsa eller ens öppna förundersökningar som de inte har någon arbetskoppling till. Polismannen blir dock enligt uppgift friad från ansvar för sitt intrång eftersom han ”av misstag” råkat komma in på just den utredning som rör hans sons misstänkta våldtäkt.

Enligt uppgift beskriver han i förhöret hur flickan INTE agerat som ett ’normalt våldtäktsoffer’.

Slutligen till förhöret. Polismannen hörs om sina iakttagelser kopplat till den misstänkta våldtäkten. Enligt uppgift beskriver han i förhöret hur flickan INTE agerat som ett ”normalt våldtäktsoffer”. Enligt pappan, som alltså är polisman, så ska någon som blir våldtagen agera enligt följande: 

1. Bli förbannad, ifrågasätta vad personen som håller på att våldta en håller på med och sedan skälla ut förövaren och 

2. Skrika.

Eftersom flickan i det här fallet varken har skällt ut sonen eller skrikit så har det enligt pappans logik inte hänt. Och här blir det tydligt att det inte bara handlar om en pappa som på alla sätt vill tro på sin sons oskuld utan också hur polismannens syn på våldtäktsutsatta skiljer sig från precis all erfarenhet och forskning på området. Och han är inte ensam. Han är långt ifrån ensam. Det finns nämligen en oerhörd mängd okunskap hos polis när det gäller sexualbrott generellt och våldtäkt i synnerhet. Och det är en av anledningarna till att så få anmälda våldtäkter leder till en tillräckligt bra utredning som åklagaren kan bygga sitt åtal på. 

Ju mer en våldtäkt liknar myten om en våldtäkt desto större chans att det görs tillräckligt i ärendet som leder till åtal och dom.

Brottsförebyggande rådets rapport som nyligen publicerades visade att fem procent av alla anmälda våldtäkter leder till en fällande dom. Tyvärr så ser vi, vilket den senaste rapporten också visar, att handläggningstider, för få utredningsåtgärder, för dåliga förhör och att målsäganden inte längre vill delta i utredningen är anledningar till varför ärenden läggs ned och inte går vidare. Ju mer en våldtäkt liknar myten om en våldtäkt, den om en okänd man som hoppar fram ut busken, använder våld och lämnar spår i form av sperma eller andra dna-spår – desto större chans att det görs tillräckligt i ärendet som leder till åtal och dom. Är det däremot en våldtäkt som sker hemma hos den utsatta, att de nyligen lärt känna varandra, är i relation eller gått hem tillsammans för kvällen – ja alltså som den vanligaste våldtäkten ser ut – desto mindre möjlighet att få någon dömd.

Och det hänger inte bara på att det inte blir användbart med spårsäkring där utsatt och förövare känner varandra, utan många gånger om okunskap, mytbildning och ointresse av att göra allt för att utreda brottet. Det finns helt enkelt alldeles för många poliser som anser sig veta om en våldtäkt skett eller inte baserat på sina (o)kunskaper i ämnet. Det kan handla om att de inte anser att den utsatta agerade på sätt de förväntat sig och därför bestämmer sig redan på förhand för att det inte kan ha skett någon våldtäkt. Hon skrek inte. Hon slog sig inte fri. Hon hade inte fysiska skador. Hon log under förhöret. Hon verkade inte så förstörd och förtvivlad som hon borde om hon nu blivit våldtagen. 

Reaktionerna efter en våldtäkt är lika många som vi är människor.

Trots att vi under lång tid nu haft kunskap om att de flesta inte skriker. De flesta inte slåss. De flesta får inga fysiska skador, utöver själva våldtäkten (och har de det så rör det sig oftast om små blåmärken eller små bristningar som också skulle kunna uppkomma vid ett samlag med samtycke). Reaktionerna efter en våldtäkt är lika många som vi är människor. Någon ler, någon skrattar, någon skriker, någon går ut och festar helgen därpå och någon kan inte tänka sig att lämna sitt hem. Det finns inte ett rätt sätt. Det finns däremot många fel som görs vid utredandet av våldtäkter. Polisen får inte agera både utredare, psykolog, åklagare och domare. Det måste vi råda bot på. Nu.

Under flera års tid har jag på olika vis krävt en nationell utbildning för hela rättsväsendet om sexualbrott och våld mot närstående. Sedan knappt ett år tillbaka finns nu för första gången i polisens historia en två-veckors kurs i sexualbrott. Problemet är att den endast når de som redan utreder sexualbrott. Trots att våldtäkter helt felaktigt också handläggs av de med liten kompetens, både vad gäller bemötande och utredning. Jag vill se en sådan utbildning brett över hela rättskedjan. Med början på polishögskolan, juristutbildningen och på socionomhögskolan. För det vi riskerar annars – om vi inte har tillräckligt bra, tillräckligt många och tillräckligt kompetenta utredare med en passion för arbetet – så kommer anmälningarna ändå aldrig komma vidare till vare sig åtal eller dom.

Så länge poliser inte har bättre kunskap och förståelse för hur utsatta agerar före, under eller efter en våldtäkt så kommer vi inte ha rättssäkerhet.

Jag vill att alla som utsätts för sexualbrott ska känna förtroende för polisen. Att varje anmälan ska tas emot på ett empatiskt och professionellt sätt. Att alla utredningsåtgärder ska utföras – oavsett hur våldtäkten gått till. Det ska inte spela någon roll om anmälan görs i Haparanda eller Ystad, bemötandet och kompetensen ska vara detsamma. Och då krävs en uppvärdering av brotten, andra prioriteringar, fler kompetenta utredare och en nationell utbildning för alla som någon gång skulle kunna utreda en våldtäkt.

Så länge poliser eller polisanställda inte har bättre kunskap och förståelse för hur utsatta agerar före, under eller efter en våldtäkt – ja då kommer vi vare sig ha rättssäkerhet eller möjlighet till en välgjord utredning eller till upprättelse. Det här visar än en gång varför en nationell utbildning för rättsväsendet krävs. Och det nu.

NINA RUNG, kriminolog specialiserad på sexualbrott

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy