80 % har upplevt småpojkars sexistiska språk

GARDET's Kajjan Andersson om hur vuxnas förmaningar inte tar bort unga flickors levda erfarenheter av pojkars gränsöverskridande beteende.

Som förälder lär man sig snabbt att urskilja sitt eget barns gråt från andras. Därför hörde jag direkt att det inte var min fyraåring som var ledsen ute på gården, men jag gick så klart ut ändå. Och där satt en av de sjuåringarna på marken och grät och sa att hon var jätterädd. Killarna – som ibland säger att de är 11, ibland 13 – hade hunnit dra. Och med facit i hand kan jag säga att det var jävligt tur för dem.

Tvååringar har blivit spottade efter och andra pojkar har blivit kallade ’kukar’.

Det var inte första gången någon av oss vuxna fått gå ut för att trösta ett ledset barn när just de här killarna varit i närheten. Min minsting har blivit kallad ”ful” och ”tjock” – och hon är alltså 4 år. Andra har blivit kallade n-ordet och flera andra som jag inte tänker upprepa. Tvååringar har blivit spottade efter och andra pojkar har blivit kallade ”kukar” samtidigt som killarna blåst upp överkropparna och vaggat emot dem på ett sätt som jag gissar de tror ser tufft och hotfullt ut.

Jag och min man har sagt ifrån och medlat och skällt och lirkat och förmanat. Men nu hade det, som det ju alltid gör, eskalerat. Flickan som satt och grät hade blivit jagad av killarna. En av dem ville pussa henne. Jaga henne och hålla fast henne tills de fick som de ville. Hon var livrädd och jag, när jag hörde vad som hänt, fullkomligt vansinnig.

För i min reaktion fanns inget ursäktande. Jag bryr mig inte om ifall killarna har de trassligt hemma, om de precis som min egen son har en npf-diagnos eller om de ”bara” är ytterligare några som inte kunnat värja sig från machokulturens vidrigheter. Jag letar inte förklaringar och jag vill inte ha några – de ska bara ge fan i min dotter och hennes kompisar. Klarar de inte det själva så ska deras föräldrar vara med dem när de är ute på kvällarna. Därför blev jag ursinnig och jag såg till att visa alla barnen som var kvar på lekplatsen att jag var det. För de ska se hur en vuxen reagerar på sådant beteende. De ska se att jag inte slätar över eller vill att de bara ska ”strunta i de där dumma killarna”. Nej, de ska se min vrede och ur den ska de förstå allvaret med situationen. Att ingen – INGEN – får bete sig så mot dem.

Jag kan inte ta bort det de redan har erfarit. Och jag kan inte garantera att det inte händer igen.

Men det räddar inte upp någonting, eller hur? Inte ens när killarna kommer tillbaka och jag får skälla ut dem öga mot öga, så räddar det något. Inte heller när min man sitter med en av dem i en halvtimme för att få fram var han bor och vad hans föräldrar heter. För min dotter och hennes tjejkompisar har redan blivit drabbade. De har redan sett vad killar kan göra om de känner för det och de har hunnit bli rädda. Jag kan försöka att ingjuta mod i dem, dela med mig av min ilska och visa dem med allt jag har att de inte behöver ta någon skit. Men jag kan inte ta bort det de redan har erfarit. Och jag kan inte garantera att det inte händer igen. För de här killarna är på intet sätt unika. Tvärtom finns de överallt.

När GARDET frågade de Instagramföljare som är föräldrar om deras barn ”uppgett att hen känner sig utsatt av, orolig och/eller rädd för en eller flera pojkar” svarade 2 991 personer. 61 procent av dessa föräldrar svarade ”ja”. 1 830 personer vars barn är utsatta. Vars rädsla inte går att trolla bort genom några vuxna resonemang.

Och att flickor – precis som vuxna kvinnor – drabbas av en alldeles särskild form av våld är inte något nytt, men förfärande likväl. Vi har tidigare kunnat läsa vittnesmål om hur så små barn som sjuåringar försökt få flickor att ”suga deras kukar” och hur flickor generellt blir vana vid att bli kallade ”hora”, ”slampa” och ”bitch”. I GARDET’s Instagramundersökning svarade också hela 80 procent ja på frågan ”Har du upplevt att pojkar i/utanför skolan använt ett sexistiskt språk gentemot andra elever?”. 80 procent som på den här frågan var lika med 2 873 personer.

Jag kommer att fortsätta gorma, men jag vet att jag bara släcker patriarkala bränder.

Jag kommer att fortsätta att gorma högljutt och berätta för precis alla barn som är i närheten hur beteenden som de här killarnas är oacceptabelt. Att det är sådant som vuxna ska gå i taket över att få höra om – oavsett om det gäller deras eget barn eller inte. Men jag vet också att det jag gör är att släcka patriarkala bränder. För att förhindra att små pojkar och unga killar överhuvudtaget tänder tändstickan krävs betydligt större insatser än så – från betydligt fler vuxna.

Dela artikeln

GARDET's undersökning

Undersökningen utfördes genom omröstningar i stories på Instagram. Resultatet på frågorna som riktade sig till föräldrar med barn i skolåldern var som följer:

 

Har du upplevt att pojkar i/utanför skolan använt ett sexistiskt språk gentemot andra elever?

80 procent (2 873 personer) svarade JA, 20 procent (696 personer) svarade NEJ.

Har du upplevt att pojkar i/utanför skolan varit fysiska mot framför allt flickor som t.ex. hålla fast och tafsa?

61 procent (1 909 personer) svarade JA, 39 procent (1 214 personer) svarade NEJ.

Har du upplevt att pojkar skickat kränkande meddelande, t.ex sexistiska tillmälen, dickpics eller liknande till flickor?

45 procent (1 257 personer) svarade JA, 55 procent (1 558 personer) svarade NEJ.

Har ditt barn uppgett att hen känner sig utsatt av, orolig och/eller rädd för en eller flera pojkar?

61 procent (1 830 personer) svarade JA, 39 procent (1 1161 personer) svarade NEJ.

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy