Är det okej att hänga ut sin förövare?

KRÖNIKA. Skadas feminismen av att kvinnor outar sina förövare? Eller är det kanske den mest effektiva vägen att få stopp på mäns våld mot kvinnor? GARDETs Merly Åsbogård tar ställning i ämnet som får många människors ögon att svartna av ilska.

Det finns något verkligt unket som skaver i mig när det kommer till dem som stoltserar med att prata om strukturer i motsats till att ”hänga ut” eller ”dreva” mot enskilda förövare.

Tyvärr blir det nämligen så att i mina ögon osynliggörs offret mer än den icke namngivna förövaren i det resonemanget. Allt det lidande som sexuellt våld orsakar åsidosätts. De kvinnor som lever med konsekvenserna av övergrepp, utan möjlighet till upprättelse vart de än vänder sig, marginaliseras. Återigen fryser sexualbrott till stundens handling och hamnar på en ”ajja bajja”-nivå. Och allt vi vet om sexualbrott som företeelse är utfluget genom rutan.

#metoo fick spridning, ett allvar och finns kvar än idag till allra största del på grund av att förövare namngavs.

Ni som läst lite av mig tidigare vet att jag ständigt och jämt återkommer till konsekvenser. Som jag skrev precis finns det något unket och i min mening verklighetsfrånvänt i att enbart tala om strukturer och att sitta och säga att #metoo skadats av dem som valt att namnge sina förövare. Då kan jag tala om för alla som vill lyssna att #metoo fick spridning, ett allvar och finns kvar än idag till allra största del på grund av att förövare namngavs. Harvey Weinstein är ett strålande exempel.

Nu är det någon som hoppar och kokar: ”Det har skadat #metoo och trovärdigheten hos ALLA kvinnor! Ja rentav skadat FEMINISMEN! Är det verkligen så att män ska få hela livet förstört i press och media?! Tänker man inte på deras familj och på barnen!? Betyder lagen ingenting? De är ju inte ens dömda!”

Ovanstående frågor måste ses ur komplexiteten bakom sexualbrotten, vilka konsekvenser offren lever med och hur rättstryggheten faktiskt ser ut. Jag vill påstå att med få undantag är det ett brott som inget annat. Våldsbrott mot kvinnor i allmänhet och sexualbrott i synnerhet saknar de motiv som annars skulle, om inte ursäkta, så ändå förklara brottet. Det är ett brott utan logik där underkastelse, makt, heder och självtillfredsställelse är drivande.

Eller kommer ni ihåg när det inte kunde vara våldtäkt för att offret var medvetslöst eller hade funktionsvariationer?

Problemet med sexualbrott och dess förövare är att de är en del av en struktur och kultur som skapat sin egen logik för sina kriminella handlingar. Det är livsfarligt, men också våldtäktskulturens essens. Motsvarigheten i andra brott vore att polisen, efter nästa bankrån, uppmanar alla banker att hålla stängt. En vän får förklara för bankdirektören att ”Det gäller ju att se sin egen del i bankrånet. Ett kassavalv fyllt med pengar för alla att ta av mitt i centrum – hur tänkte du?!” Sedan förklarar vännen att hen visst kommer gå på fest med bankrånarna, de är ju snälla mot hen och har direktören problem med att de rånar hens bank så är det kort och gott hen som har problem. Överallt bannas banker som oansvariga hysterikor som inte kan se kopplingen mellan att ha pengar och bli bestulen. Varför ska rånarna ta ansvar för det? De följer bara den ohämmade driften att överleva och leva gott! Sedan läggs utredningen om bankrån ner med hänvisning till att det som skett inte är ett brott.

För när det kommer till sexualbrottslingar finns det nämligen en otroligt skev ansvarsfördelning. Där finns också ursäkter, omständigheter och okunskap som vi andra tvingas ta hänsyn till. Som när man nyligen sänkte straffet för en våldtäktsman med hänvisning till hans låga ålder… Han var 22 år. Eller kommer ni ihåg när det inte kunde vara våldtäkt för att offret var medvetslöst eller hade funktionsvariationer?

Med misskötta och felaktigt nedlagda utredningar och domar som verkar stå med bägge fötterna stadigt i tomma luften – plus en väldigt aktiv och skammande tysthetskultur – kan vi inte tala om rättsäkerhet för offren. Förövarna kan fortsätta begå brott vare sig de blir uthängda eller inte. För dömda blir de oftast inte ändå.

Offren får leva hela sina liv i rädsla med återkommande mardrömmar, depressioner och ångest.

Tillbaka till tron på att #metoo skadats av uthängningarna. #metoo kallas med rätta för revolution. Just därför att vi faktiskt sa ”Time’s up”. Vi sa ”Vi vet vilka ni är”. Vi lade ansvaret där det hörde hemma – hos förövarna.

Förövarna som skiter fullständigt i sina offers familjer och deras möjlighet att någonsin kunna bilda familj eller ha en relation till sex eller någon annan människa för den delen igen. Offren får leva hela sina liv i rädsla med återkommande mardrömmar, depressioner och ångest. Och de som till slut inte orkar ser vi fattar besluten att avsluta sina liv.

Det är inte första gången vi pratar om sexuella trakasserier. Det som jag upplever var skillnaden med #metoo är att omfattningen, utbredningen och gränslösheten av förövare och deras brott fått en större plats. Att fler grupper fick höras och faktiskt inte representeras av någon annan utom sig själva. Men hade det inte varit för att Harvey Weinstein (som inte heller var dömd när han outades!) hängdes ut så spår jag att det vi idag kan kalla för revolution hade varit en fjärt i rymden och över för längesedan.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy