Cissi Wallin möter Unni Drougge: ”Vi har båda blivit tystade”

INTERVJU. Feminist-ikonen Unni Drougge blev häxan som brändes på bål, långt innan #metoo var på allas läppar. Nu berättar hon för första gången om hela sitt helvete.

Unni Drougge är född samma år som min mamma – 1956. Hon kallade sig feminist, och blev stämplad som galen på kuppen, långt innan jag föddes. Men Unni har en berättelse, ett livsöde, som är väldigt likt det jag nu går igenom.

Skillnaden är att Unni gick igenom sitt helvete nästan ett decennium innan jag gick igenom mitt, innan man kunde få tiotusentals följare på Instagram. Unni fick aldrig berätta allt, hela sin historia från början till slut. Så jag bestämde mig för att träffa henne. Nu är hon redo. Vi möttes i ett känslosamt samtal om nutida häxbränning, deplatforming och hur det känns att hamna i kylan för att man vägrar vara tyst om det man varit med om.

Det här är Unnis upprättelse. Och berättelsen om en av alla moderna häxbränningar.

Foto: Jenny Salmson

Jan Guillou sitter i en talkshow i SVT. Det är november 2007 och han pratar om sin författarkollega Unni Drougge. Unni, som samma höst släppt en uppmärksammad bok om sitt ex som slagit henne sönder och samman. Unni är inte där. Jan tittar på SVT-programledaren och säger att Unnis bok är lögn rakt igenom.

— Hon har bestämt sig för att hämnas för att han dumpade henne, säger Guillou och ser nästan ut som att han njuter av att uttala orden.

Exet som påstås ha dumpat Unni, och därmed gjort henne så “kränkt” att hon tydligen fått för sig att ljuga om allt, heter Niclas Salomonsson.

”Han höll mig vaken om nätterna och korsförhörde mig om mitt liv.”

Boken som slog ner som en bomb hösten 2007 heter Boven i mitt drama kallas kärlek. Unni började att skriva på den snabbt efter att hon för sista gången kastat ut Niclas och bytt lås på dörren. Sviterna efter övergreppen var kvar, men Unnis ena dotter hade peppat henne till att börja skriva direkt. Det fanns inget att vänta på.

Bakom sig, då i mitten av 00-talet, hade Unni det man ofta kallar ett ”stormigt förhållande” med den 19 år yngre Niclas. Men, som det allt som oftast är, var sanningen att mannen i relationen var den som kontrollerade, hotade och utsatte kvinnan för psykiska och fysiska övergrepp. Så var det även i Unnis fall. Hon berättar att Niclas började kontrollera henne tidigt i förhållandet.

— Han höll mig vaken om nätterna och korsförhörde mig om mitt liv.

Jag och Unni ses i en poddstudio i kvarteren där vi båda bor. Du som läser det här kan även lyssna på podden vi spelade in samtidigt – klicka bara HÄR för lyssna på avsnittet i Spotify.

För Unni har mycket att berätta, orden rinner ur henne. Och jag tänker på hur många år hon varit tyst efter det som hände henne för över ett decennium sedan. Våra historier har väldigt många likheter — vi båda valde att berätta om varsin man som utsatt oss på något sätt. Som straff blev vi systematiskt stämplade som galna, och rentav hatade. Framför allt i våra ”egna läger”, bland människor vi kallat kollegor och vänner. Men skillnaden är att jag har ett Instagram-konto med snart uppemot 100.000 följare, där jag kan berätta min version. Unni hade inte det. Hon hade egentligen ingenting att slå tillbaka med när häxbränningen satte igång.

Men vi backar bandet en gång till. Till slutet av 90-talet när Unni hade fastnat i en mardrömsrelation med Niclas. Niclas som senare dömdes i Stockholms tingsrätt för att ha misshandlat Unni. Han dömdes också för olaga hot. Han erkände och det fanns även läkarintyg och bilder på Unnis skador.

Nu vill jag triggervarna för detaljer kring just skador. I dokument vid rättegången beskrivs bland annat ett misshandelstillfälle där Unni fick ett flertal bitmärken i ansiktet, märken efter strypgrepp och blånader i ansiktet och på övriga delar av kroppen. Vid samma tillfälle har Niclas hotat Unni genom att säga att han ska döda henne samt att han ska bita av henne huvudet och bita sönder hennes ansikte. Han dömdes till 70 timmars samhällstjänst. Unni berättar om rättegången:

— Niclas och jag var ju fortfarande ett par när när han dömdes. Vi infann oss tillsammans i tingsrätten. Åklagaren sa att hon tänkte yrka på fängelse, och Niclas som då kommit en bit i karriären blev hysterisk på mig precis innan vi skulle gå in i rättssalen. Han tvingade mig att böna och be åklagaren om ett mildare straff, med hänsyn till att vi älskade varandra och att det där bara varit ett misstag en gång. Och åklagaren lyssnade på mig när jag krälade i stoftet. Så han dömdes till enbart samhällstjänst.

Foto: Bazar förlag

Det hade kunnat sluta där. Eller snarare: det hade kunnat bli ytterligare några år av misshandel och hot, en nedbruten kvinna som gång på gång försökte lämna en farlig man. Som till slut fann modet och kraften att bryta en gång för alla. Och en omgivning som sa: ”han är ju en dömd kvinnomisshandlare, honom tar vi avstånd ifrån”.

Men så blev det inte. För Unni befann sig i det vi kallar etablissemanget, kulturvärldens maktcentrum. Och hon vägrade vara tyst. Snabbt efter att hon brutit sig fri från Niclas började hon skriva, på det som blev boken Boven i mitt drama kallas kärlek.  Där berättar hon smärtsamt pricksäkert om det vi kallar normaliseringsprocessen — hur han sällan slår under den första rosafluffiga perioden. Hur han ömsom är fantastisk, ömsom en ren mardröm.

Och boken som kom hösten 2007 beskriver exakt varför kvinnor inte bara tar sin väska och lämnar. Det vi fortfarande får höra ideligen, skuldbeläggande och ojande över ”svaga kvinnor” som stannar kvar trots helvetet de befinner sig i. Samtidigt som Unni levde med Niclas reste hon runt i Sverige och föreläste om mäns våld mot kvinnor. Så djup kan förnekelsen vara. Unni förklarar:

— Man investerar, eller snarare försakar så mycket på så kort tid i ett förhållande med en så manipulativ person. Då känns det som ett så stort misslyckande att ens bara erkänna hur illa det faktiskt är.

”Han jobbade med Jan Guillou, Leif GW Persson och andra giganter. Dessa herrar ryckte också snabbt ut till hans försvar.”

Så släpptes som sagt boken. Det var bokmässan i Göteborg, september 2007 och alla pratade om Den Där Boken. För mannen den handlar om, Niclas Salomonsson, hade vid det här laget själv etablerat sig i bokbranschen – som en framgångsrik agent åt några av landets största författare. Han jobbade med Jan Guillou, Leif GW Persson och andra giganter. Dessa herrar ryckte också snabbt ut till hans försvar. Trots att han är en dömd kvinnomisshandlare.

Bild: Bazar Förlag

Sa jag förresten att den gode Leif GW bjöd mannen jag anmält för våldtäkt på lyxig Operakällaren-tröstlunch, strax efter att jag outat honom under Metoo-hösten 2017? Min förövare visade stolt upp det i sociala medier. Man kan inte låta bli att undra om en kvinnlig kändis-kriminolog som till exempel Nina Rung hade kommit undan med att försvara och mysa med män som utsatt kvinnor, på samma vis som landsfadern GW? I alla fall, Unnis mod att gå ut med sin berättelse hade precis som för mig ett oerhört högt pris. Och hennes förövare var till skillnad från min fälld i domstol.

Det som hände Unni Drougge hösten 2007, efter att hennes omtalade bok om Niclas misshandel och övergrepp släppts, det är en nutida häxbränning. På många sätt identisk med den jag upplevt efter Metoo-hösten 2017. Först hyllas man som modig, sen… Ja, jag återkommer till det. När Expressen recenserande Unnis bok i september 2007 så skrev recensenten Aase Berg bland annat:

”Unni Drougges bok är en motståndshandling. Men kommer hon att överleva i sin återvunna bitchtillvaro, eller ska psykopatnormaliteten sugas dit som en myggsvärm för att göra om henne till offer igen? Måste Drougge, Lundgren och andra medlemmar i grogghaggemobben bli sjuka på rätt sätt för att få fortsätta öppna käften? Om det inte finns något högre ambition i kulturvärlden just nu än att omskola alla aktiva hysterikor till offer, då ansluter åtminstone jag mig till rättshaverismen på stört.”

Aase Berg syftar också på Maja Lundgrens minst sagt omdebatterade bok Myggor och tigrar som släpptes samma år. En bok som kallades roman, men ändå skoningslöst hängde ut diverse kultur- och mediemän som mansgrisar och rena förövare. Maja Lundgren blev självfallet stämplad som galen även hon.

Unni och Maja ansågs plötsligt vara Sveriges farligaste kvinnor, som drev varsitt eget #metoo långt innan hashtagen fanns på allas våra läppar. Året innan hade jag som 21-åring blivit brutalt drogad och våldtagen av den nästan 15 år äldre mediemannen. Men det skulle ta ytterligare några år innan jag orkade eller vågade vara lika modig som Unni och Maja. Det handlade ju ändå om mycket etablerade vita män, med bra cash på kontot och rejält med kontakter i etablissemanget. Våra förövare. De, som oavsett om de dömdes eller inte, alltid värderades högre än några rabiata feminister med konstiga frisyrer och ”utsvävande leverne”.

Modig var det ja. Men en kvinna som vägrar vara tyst om mäns hot, våld och övergrepp hyllas aldrig utan att också hatas. Jag och Unni pratar mer om processen, som vi kallar det. Hur man steg för steg monterar ner den där kvinnans trovärdighet och sprider rykten som blir till sanningar. Använder hennes så kallade svagheter emot henne, som att hon har en adhd-diagnos, varit glad i att festa, varit öppen med sina psykiska besvär… Och den utpekade, i det här fallet även dömda mannen, tycks vara doppad i teflon. Hon som utsatts förväntas alltid kunna styrka och bevisa allt, medan han som utsatt verkar ha ett aldrig sinande konto av bortförklaringar och förmildrande omständigheter tillgodo.

Efter Bokmässan hösten 2007 märkte Unni hur personer hon trodde att hon kunde lita på, som hon tog för givet trodde på henne, plötsligt slutade hälsa. Niclas, hennes förövare hade blivit alltmer framgångsrik, och rik. Unni beskriver hur inbjudningarna till ”de där festerna” slutade komma. Senare såg hon på bilder hur han, han som dömts för att ha hotat och misshandlat henne, varit där. Hon fick även veta att hennes egen bokförläggare låtit Niclas läsa hennes manus innan boken kommit ut, utan Unnis godkännande. ”Är det inte lite synd om Niclas?”, lät det när Unni ifrågasatte.

Unni berättar vidare om hur Jan Guillou, hennes förövares samarbetspartner och vän, började tillåtas smutskasta henne i stort sett oemotsagd i de stora medierna. Medier döpte om det till ”bråket mellan Drougge och Guillou” och Expressen publicerade en omröstning där läsarna fick rösta på vem i ”bråket” man trodde på. Unni ringde upp ansvariga på Expressen och frågade ”vad håller ni på med? Det här handlar om min kropp som blev lemlästad. Är det här något att skämta om?”. Omröstningen togs ner men Unni fick ingen offentlig ursäkt.

Strax därpå valde Liza Marklund, författaren som gjort sig känd för att skriva om mäns våld mot kvinnor, att anlita Niclas som sin nya agent. Detta efter att Unnis bok om hans misshandel och övergrepp släppts, och Tingsrätten dömt Niclas för misshandel och olaga hot. Jag frågar Unni hur det kändes, när en annan feminist som man ser på som någon slags syster valde att alliera sig med ens förövare.

– När jag hörde ryktesvägen att Liza skulle gå över till Niclas som agent så trodde jag först det var ett dåligt skämt. Men jag kontaktade henne och hennes PR-agent och sa att detta måste ju vara ett missförstånd, du vet ju vad han har gjort… Men hon svarade mig aldrig. Några veckor senare satt hon i olika intervjuer och hyllade sin nya agent Niclas, samtidigt som hon hyllades för sitt engagemang för utsatta kvinnor.

Jag drar paralleller till hur uttalade feminister fortsatt stötta min förövare efter att jag och flertalet andra kvinnor pekat ut, även anmält honom för övergrepp. En tanke som inte kunnat lämna mig är den om dessa kvinnor faktiskt tror att vi som berättat ljuger. Eller om de ändå tror på oss, fast värdesätter någon slags förståelse och förlåtelse gentemot de här männen högre. Så jag frågar Unni om hon tänkt likadant. Om hon tror att Liza Marklund tänker att hon ljuger, eller ändå bara väljer en förövares parti? Unni berättar:

– Liza skrev i ett offentligt uttalande, efter att ha fått mycket kritik, att hon visst trodde på min historia. Men att man också skulle ge honom en andra chans.

Jag googlar och hittar både kritiken mot Liza Marklund, och hennes korta svar. I en debattartikel som publicerades i Aftonbladet september 2008 skriver en rad andra författare och feminister, till exempel Camilla Läckberg och Katarina Wennstam bland annat såhär:

”Vad hände med dina principer, Liza Marklund?

Liza! Du är kanske landets mest kända kvinnomisshandelsmotståndare. Du har skrivit ett flertal böcker i ämnet, du har skrivit spaltvis med krönikor, du hade för några år sedan ett tv-program som tog upp och granskade fall av kvinnomisshandel i Sverige. Du har genom att vara en av våra mest idoga och betydelsefulla motståndare till det sexualiserade våldet vunnit stor respekt hos både män och kvinnor. Därför var det en chock att läsa i DN den 21/9 att du har valt Niclas Salomonsson som din nye agent. Du uppger dessutom i pressmeddelandet att beslutet att gå till Salomonsson har vuxit fram. Vuxit fram ur vad? Hur ser tankekedjan bakom beslutet ut?”

Liza Marklund svarade senare i intervjuer, bland annat med sajten Realtid att ”Om alla vi som någon gång har begått ett privat misstag skulle få yrkesförbud, då skulle det inte vara så många som jobbade”.

Unni pratar vidare om detta med synen på det samhället kallar ”en andra chans”, och då ofta angående män som dömts för att ha slagit, våldtagit, rentav mördat kvinnor.

– Det är en stor farlig myt. Rent statistiskt så är det så att när en man blir dömd för den här typen av brott, alltså hot, våld och övergrepp mot kvinnor, så har de brotten i genomsnitt skett redan trettio gånger, säger hon.

”Unni vaknade upp till att han på en helsida i Svenska Dagbladet fick utföra ett totalt karaktärsmord. På kvinnan vars kropp han slagit sönder och samman.

Vi backar tillbaka lite igen, till hösten 2007 när Unnis bok om helvetet med Niclas släpptes. Vi pratar om det man kan kalla dödsstöten, om man vill vara dramatisk. Min sådan dödsstöt var för snart exakt ett år sedan, när jag höggravid tvingades gå igenom att SVTs Uppdrag Granskning gjorde allt för att smula sönder min trovärdighet som sexualbrottsoffer, på bästa sändningstid. Min förövare gavs tio gånger mer plats än mig att i stort sett okritiserat få ge sin version. Få sin upprättelse. Unnis förövare gavs i slutet av november 2007 samma typ av möjlighet. Unni vaknade upp till att han på en helsida i Svenska Dagbladet fick utföra ett totalt karaktärsmord. På kvinnan vars kropp han slagit sönder och samman. Man valde att beskriva texten som ”DEN UTPEKADES VERSION”, och rubriken löd ”Unni försörjer sig på förtal”.

I den över 6000 tecken långa texten får Niclas Salomonsson, dömd för att ha grovt misshandlat och hotat en kvinna, drämma till med hela artilleriet av påhopp på sitt offer – Unni Drougge. Här är några utdrag ur texten:

”Så var det dags igen för en ny hämndbok av Unni Drougge. Den som lämnade henne den här gången var alltså jag. Och i Unnis fall måste den innehålla ännu fler absurditeter för att få medieutrymme och sälja böcker. …  Vi drack i princip varje dag, började efter lunch och fortsatte sedan resten av dagen. Hur hon hade tid att vara mamma till fem barn kan man undra. … Den 14 april år 2000 gick ett av våra vanliga fyllebråk överstyr. …
Under perioden 2001–2003 var Unni och jag lyckliga. I Expressens Söndagsbilaga den 17 augusti 2003 deklarerade hon till och med att hon var ”världens lyckligaste kvinna”. … Allt var frid och fröjd fram till dess att agenturen började få framgång. Sedan vände det. För det var inte med Unni vi fick framgång. Det var med en annan kvinnlig författare.
Och så fortsatte det. Gång på gång var det någon annan författare som fick framgång. Det gjorde Unni fruktansvärt avundsjuk. … Men så snart hon fick reda på att jag träffat en annan ändrades allt. Då utnämndes jag till Satan själv.

Hon skrev sin bok, skickade den till andra författare, ringde till och med upp några och försökte få dem att lämna min agentur, kontaktade samtliga förlag jag samarbetar med i Sverige i samma syfte, började förfölja min sambo, osv, osv, i all oändlighet. … Legitimerar verkligen detta sju år gamla misstag – som jag har erkänt och sonat – att Unni Drougge ska kunna ljuga och förtala mig och min familj för de mest groteska saker som hennes perversa fantasi lyckas uppbringa?”

En man som dömts för att ha slagit en kvinna sönder och samman tillåts alltså måla ut henne som mytoman, alkoholist och narkoman, dålig mamma till sina barn, pervers och ute efter att tjäna pengar på sin lögnaktiga berättelse. Hon anklagas också för att förfölja hans nya flickvän och trakassera hans vänner och familj. Unni kan idag inte låta bli att skratta åt alla påståenden, men berättar också att det tog henne flera år att ens kunna tänka på den där texten utan att få hjärtklappning. Hon säger att det är ett enda långt hopkok av lögner, och att hon snabbt försökte få kontakt med Svenska Dagbladets då ansvarige redaktör Sune Olofson. Hon ville replikera. Det fick hon inte. Sista ordet var sagt menade Olofson och SvD.

Foto: Privat

Samma dag, 30:e november 2007 skrev Unni på sin dåvarande blogg:

”Det har kommit flera synpunkter på Niclas Salomonssons ”debattartikel” i SvD. Vad som har inträffat är det som alltid händer kvinnor som gått ut och berättat om eller anmält övergrepp som män utsatt dem för.

Offret görs till förövare. Deras sexvanor, utseende och beteende granskas i detalj, förvrids och presenteras som orsaker till övergreppen, direkt eller indirekt. Det ingår i dramaturgin. Än en gång blir kvinnan kränkt, hennes trovärdighet ska skjutas i sank och många män jublar åt den fortsatta förödmjukelsen.

Detta var ett av skälen till att jag skrev Boven. Jag träffade massor av såna kvinnor. Mitt eget liv var slaget i ruiner. Och jag visste att jag förr eller senare skulle släpas i den offentliga smutsen. Men jag gjorde det ändå. För min och för alla andra utsattas skull.

Det ”perfekta offret” är kvinnan som väl påklädd och nykter går genom en park mitt i natten för att ge medicin till sin sjuka mor och blir påhoppad bakifrån av en drogad våldsman. Väldigt sällan ser offret ut på det sättet. Och gör hon inte det kan hon demoniseras av sexistiska fördomsfulla män (och en del kvinnor).

Jag är således nu av Guillou framställd som en bitter, övergiven kvinna med vidlyftiga sexuella erfarenheter och lustar som ständigt blir dumpad och därför vill hämnas.

I Niclas ”version” framstår jag som en psykiskt labil självmordsbenägen alkoholist och narkoman, en dålig mor med patologisk avund och svartsjuka som vill tjäna pengar på att förtala män som ”dumpat” mig. (Detta uttalas av en man som tjänar pengar på andras böcker). Jag skulle då självmant leva med förtryck, misshandel och terror för att få stoff till en ny bok. Att jag har dokument som visar de fysiska skadorna jag fick bagatelliseras till ett ”misstag”.

”Men de som känner till problematiken i misshandelsrelationer vet att de fysiska övergreppen bara är toppen av ett isberg.”

Men de som känner till problematiken i misshandelsrelationer vet att de fysiska övergreppen bara är toppen av ett isberg. De omgärdas av diverse typer av hot, emotionell utpressning, dubbla budskap, översitteri och ofta även sexuella övergrepp.

Tror nån då att Niclas bild av vår relation är en rimlig beskrivning? Att en man kan vara en kärleksfull och omtänksam partner och sen plötsligt nästan har ihjäl sin kvinna för att därefter åter bli som en söndagsskoleelev?

Den som godtar en sån förljugen bild som drar ner en viktig fråga till den sjabbiga nivå SvD tillät har i alla fall ingen trovärdighet här. Och kommentarer i den andan vill jag inte ha längre.

Detta är mina sista ord i frågan.”

Sedan levde Unni vidare, som ensamstående mamma vars status och kändisskap inom etablissemanget dalat, och där hon självmant valt ett mindre offentligt liv. Idag jobbar hon som redaktör för tidningen Kvinnotryck som ges ut av ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Niclas Salomonsson fick 2013 en helsida i Expressen, om sin strålande karriär där han bland annat gjort Leif GW Persson och sig själv till mångmiljonärer. I ingressen till hyllningsartikeln står bland annat att läsa:

”Här berättar han om framgången och miljonkontrakten. Men också vilka han tackar nej till, det uppmärksammade bråket efter Unni Drougges bok och stödet från Leif GW Persson när det var som mörkast.”

För några veckor sedan släppte mannen som våldtog mig en ”rannsakande” bok. Han nekar till mina och andra kvinnors anklagelser, målar ut mig som en lögnare och tackar Leif GW Persson specifikt, för stödet när det varit som mörkast.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy