Röster

Clara anmälde en manlig kollega – blev av med jobbet

RÖSTER. Clara Törnvall hade tv-jobbet många drömmer om. På ansedda Sveriges Television där man stoltserar med feministisk värdegrund. Men så anmälde Clara en manlig kollega - och blev själv av med jobbet.

Det här är Claras berättelse, med hennes egna ord – om hur en skattemedelsfinansierad arbetsgivare kan välja att skydda en manlig förövare och offra en kvinnlig medarbetare som inte höll tyst. Men det är också en berättelse om hur en kontrollerande och farlig man kan bryta ner den han säger sig älska, få bort henne från deras gemensamma arbetsplats och få arbetsgivaren på sin sida. Trots att mannen i fråga är polisanmäld ett flertal gånger för grov kvinnofridskränkning, hot och trakasserier.

DEL 1 – FÖRHÅLLANDET

Jag har precis kommit ut ur tv-studion när mobilen surrar till. Smset är från min granne.

”Hej Clara. Vid 8.20 kom en mörkgrå/brun XX suv med reg.nr xxx och parkerade här utanför mittemot våra fönster.”

Han sitter i bilen och väntar utanför min lägenhet. Ångesten suger tag i magen, jag försöker andas bort den. Kan inte tänka på det här nu. Jag måste kolla nyhetsflödet och förbereda nästa insitt i morgonprogrammet. Det är november 2017 och jag arbetar som programledare på SVT.

”Jag vill vittna om hur SVT behandlar kvinnor som anmäler trakasserier, samtidigt som man utåt säger sig ha nolltolerans.”

Jag är egentligen rädd för att skriva den här texten. Risken att den kan trigga mannen som trakasserade mig är uppenbar. Jag har äntligen slutat se mig om över axeln när jag öppnar porten på kvällen och jag rycker inte längre till om jag får syn på en bil som liknar hans. Han har dessutom lugnat sig på sistone. Det senaste som hände var i november då han var inne och ändrade på min Wikipedia-sida. Men jag vill berätta om det som hände mig på Sveriges Television. Jag vill vittna om hur SVT behandlar kvinnor som anmäler trakasserier, samtidigt som man utåt säger sig ha nolltolerans. Den historien går inte att berätta utan att inkludera mannen som jag levde i en relation med i två år.

Jag kom till SVT Kultur år 2011. Genom åren jobbade jag som redaktör, reporter och programledare för program som Babel, Kulturstudion och K Special. Alltid som frilans. Jag fick kontrakt för en säsong i taget och fakturerade antingen direkt till redaktionen eller via ett bemanningsföretag.

I början av 2015 började jag som programledare för Kulturnyheterna. Det var en stor och stressig redaktion där jag inte kände så många. Kraven var höga och pressen stark. Jag var nyskild med två små barn. Men där fanns en kollega som tog sig an mig. Han utstrålade lugn och trygghet och förklarade noga hur allt fungerade. Alla tyckte om honom, han var charmig, pratglad och oförtrutet hjälpsam.  

Vi blev vänner och efter en tid började jag känna mig förälskad. Jag mådde bra i hans sällskap, kände mig förstådd. Vi verkade höra ihop. Visserligen gillade jag inte att han återkommande talade illa om sin exfru. Jag undrade varför han hade levt med henne i många år om hon nu var ett sådant monster. Han beskrev en relation med en psykiskt instabil person där han själv hade spelat rollen av medberoende. Han hade varit alltför självuppoffrande, det var därför som han stannat så länge i äktenskapet. För barnens skull också. Jag trodde honom och tyckte synd om honom.

Kort sagt, uppvaktningen var fantastisk och han flyttade snabbt in hos mig. På jobbet fick chefen veta att vi hade en relation. Min nya sambo pratade vitt och brett med kollegorna om vår stora kärlek. Det gjorde mig en smula obekväm på jobbet. När jag försökte ta upp det med honom svarade han att han inte kunde rå för det eftersom han var så våldsamt kär. Han hade längtat efter mig i hela sitt liv. Jag höjdes upp och idealiserades på ett sätt som ibland nästan gjorde mig besvärad och jag fick oombedd hjälp med allt möjligt. Men efteråt kändes det alltid som om jag stod i tacksamhetsskuld. Om jag tackade nej till hjälpen sa han att jag var dålig på att ta emot kärlek.

”Vad som sedan följde var två år då jag kämpade med att förstå varför bilden av den trygga omtänksamma man jag träffat inte stämde överens med personen jag levde med.”

Vad som sedan följde var två år då jag kämpade med att förstå varför bilden av den trygga omtänksamma man jag träffat inte stämde överens med personen jag levde med. Han förändrades. Ganska kort efter att vi hade blivit tillsammans började jag uppleva honom som opålitlig. Jag märkte att mycket han sa inte stämde. Ofta rörde det sig om småsaker så jag kunde inte begripa varför han skulle ljuga. Och när jag konfronterade honom hade han en förklaring som lät trovärdig.

Det kontrollerande och svartsjuka beteendet smög sig på. Han störde mig när jag pratade i telefon – inte en gång utan varje gång. När jag skulle träffa mina vänner ville han alltid vara med. En gång när jag gick ut ensam följde han i hemlighet efter mig och var mycket upprörd efteråt eftersom jag hade fikat med en manlig kompis. Han ville att vi skulle installera varsin app i telefonen som visade var den andra befann sig.

Han blev alltmer konfliktsökande och höll mig vaken på nätterna i långa diskussioner. Jag minns hur han satte sig tillrätta i soffan och rätade på ryggen med en sorts välbehag, redo att starta ett gräl. Han var alltid offret. Jag sårade honom med min oförmåga att ta emot kärlek, som han härledde till min uppväxt. Om han hade betett sig illa var det mitt fel eftersom jag hade planterat en känsla i honom som fick honom att agera på det ena eller andra sättet. Det kunde också vara exfruns fel, eftersom hon hade ”präglat” honom med sitt beteende.

”En osäkerhet slog rot i mig och växte. Efter en tid började jag anpassa mig och undvika att ta upp vissa ämnen. Senare läste jag om gaslighting.”

Om jag hade upptäckt någon lögn förnekade han den ihärdigt. Jag fortsatte att insistera tills jag trodde att jag skulle förlora förståndet. Till slut gav jag upp, utmattad. En osäkerhet slog rot i mig och växte. Efter en tid började jag anpassa mig och undvika att ta upp vissa ämnen. Senare läste jag om gaslighting.För varje natt som vi satt uppe och diskuterade växte han och jag krympte. Det var som om han fick energi och näring. Hans manipulationer var så skickliga att jag trodde på att jag bar skulden till allt. Jag kände mig förvirrad och tvivlade på min verklighetsuppfattning. Det var som om jag inte kunde göra något rätt.

Varje förtroende jag gav honom sparade han i minnet och utnyttjade som ammunition i senare gräl. En oskyldig anmärkning om att jag inte gillade att diska kunde återkomma förstorad till en brist i min personlighet – jag ”klarade inte av vardagen”. Och sedan: ”Det har du ju själv berättat.” Men han älskade mig trots mina brister, ingen hade älskat mig som han. Det var som om han tog sig in i mitt huvud, kröp under mitt skinn. Långa stunder där i soffan satt han bara och stirrade på mig med uppspärrade ögon, fixerade mig med blicken.

Om jag sa emot honom kunde hans reaktion bli våldsam. Han slog sig själv hårt i huvudet med knytnävarna och rörde sig häftigt runt i hemmet och välte omkull saker. Jag blev rädd och bad om förlåtelse, skräckslagen att barnen skulle vakna. Föremål gick ofta sönder runt honom, alltid mina.
En gång höjde han handen framför mitt ansikte och jag hann tänka ”Nu slår han till mig” innan han sänkte den. Han brukade hålla fast mig så att jag inte kunde röra mig. Vid ett tillfälle slet jag mig loss och försökte gå ifrån honom. Då grep han tag i mig och jag tog mig loss igen och sprang. Han jagade mig nedför gatan tills jag lyckades slänga mig in i en taxi. Han kunde straffa mig genom att ignorera mig eller försvinna och hålla sig undan i dagar. Först när jag hade tiggt och bett tillräckligt kom han tillbaka.

Han började ha sex med mig när jag sov. Jag berättade inget för någon.

I andras närvaro höjde han mig och vår kärlek till skyarna. Jag satt oftast tyst. Jag tänkte att ingen skulle tro mig om jag berättade. Det måste vara jag som bar skulden. Jag lade märke till att några av mina vänner kändes lite bortvända. De hörde inte av sig lika ofta som förut.  

Jag fick tics i ansiktet, ryckningar under ena ögat, och oroade mig för att de skulle synas i bild när jag jobbade. På redaktionen kände jag mig tom, avskuren och skygg utan att förstå varför. Jag var spänd och ständigt på min vakt. Det kändes som om min integritet åts upp.

Till slut var min självkänsla helt eroderad.

En vän blev min räddning. Vi reste bort tillsammans utan honom och en eftermiddag på en terrass i Tel Aviv synade hon mig misstroget och sa: ”Jag känner inte igen dig längre. Vad är det som händer i er relation?” Sedan visade hon mig sms som han hade skickat till henne. Det var som att vakna ur en mardröm.
  
Långsamt gick det upp för mig att han under vår tid tillsammans hade ljugit om mig, både till mina vänner och människor jag inte kände. Bakom min rygg hade han kontaktat tre av mina vänner och låtsats vara orolig för mig, sagt till dem att han inte förstod mig och behövde få prata. Sedan ljög han lite i taget, försiktigt och försåtligt planterade han idén att jag var i psykisk obalans.

”I efterhand förstod jag att han försökte isolera mig. Det var ett sätt att utöva makt och kontroll.”

Efter hand stegrades det. Min reskamrat hade fått höra de mest hårresande saker. Att jag var en fara för mina barn och skadade dem med mina vredesutbrott, att han bara var tillsammans med mig för att skydda barnen. Att jag krävde lyx och ständigt hushållsarbete av honom. Ungefär samma saker som han hade berättat för mig om sin exfru.

Jag kunde inte begripa varför. Varför hade han i hemlighet demoniserat mig inför andra? I efterhand förstod jag att han försökte isolera mig. Det var ett sätt att utöva makt och kontroll.

Märkliga händelser som jag hade förträngt gjorde sig påminda. Vid ett tillfälle då jag ertappat honom med en osanning avledde han genom att försvinna hemifrån. På natten fick jag ett sms från en av hans mobiltelefoner. Avsändaren sade sig ha hittat honom avsvimmad i vägkanten efter en cykelolycka. Jag ringde genast upp men ingen svarade.

Morgonen därpå hörde han av sig. Han påstod sig ha blivit så upprörd efter vårt gräl att han i förtvivlan cyklat runt i natten och blivit påkörd av en timmerbil. Med andra ord var jag den indirekta orsaken till olyckan. Några snälla människor, som han inte visste vad de hette eller hade kontaktuppgifter till, hade skjutsat honom till sjukhus. Men jag fick inte komma och hälsa på, det var onödigt.

Effekten blev förstås att jag kände skuld samtidigt som jag aldrig mer tog upp den ursprungliga sakfrågan vi pratat om. Det var inte förrän senare jag förstod att allt var manipulation. Det hade inte skett någon cykelolycka och han hade inte legat på sjukhus.

Jag pratade för första gången med hans exfru. Hon berättade att hon för ett antal år sedan polisanmält honom för misshandel och grov kvinnofridskränkning. Förundersökningen lades ned eftersom vittnen saknades och hon inte hade några synliga skador.

Där i Tel Aviv hittade jag kraften att lämna honom. Jag mailade att vår relation var över och blockade honom i mina sociala medier. När jag kom hem rensade jag ut hans saker och ställde dem i källaren. Han kom och hämtade dem när jag inte var hemma och lämnade tillbaka sina nycklar hem till mig. Trodde jag. Det var nu det började.

DEL 2 – JOBBET

Jag känner mig fri efter uppbrottet och försöker gå till jobbet på SVT som vanligt. Kulturredaktionen ska starta ett nytt program som jag är redaktör för. Men det kommer mail och sms med hot, både till mig och mina vänner. Han är ”orolig för att jag ska bränna mina skepp på SVT”, och skriver att jag blir lurad av min väninna som var med i Tel Aviv. Henne ska han anmäla till SVT:s säkerhetschef. Jag svarar en mening: ”Sluta skriv till mig”. Det fortsätter.

Det är oktober 2017, metoo-hösten. SVT:s vd Hanna Stjärne och kulturredaktionens gruppchef skickar ut mail till alla medarbetare där de uppmanar den som utsatts för trakasserier och kränkningar att vända sig till sin närmaste chef och HR. Det spelar ingen roll vilken anställningsform man har, frilans, fast anställd, praktikant eller vikarie – alla ska känna sig lika trygga att våga påtala missförhållanden.

Skärmdump på mailet från SVTs VD Hanna Stjärne, skickat till alla SVT-medarbetare 25 oktober 2017.

Jag känner starkt obehag varje morgon när jag går in i tv-huset och har börjat ta omvägar för att minimera risken att möta honom ensam.

Två nätter i rad får jag ett sms: ”Godnatt”, i samma sekund som jag släcker lampan för att sova. Jag förstår att han har mitt fönster under uppsikt. Nu är jag ordentligt rädd. Jag bestämmer mig för att gå till HR.

Jag träffar en HR-representant och berättar vad som händer, förklarar att jag känner mig otrygg på jobbet och att han inte slutar när jag ber om att bli lämnad ifred. Jag undrar om de kan prata med honom och be honom att sluta kontakta mig. HR-representanten lyssnar, antecknar och lovar att återkomma. Hon ger mig en kram när vi skils åt.

Tiden går. Ingen från HR hör av sig.

”Medan jag är kvar på jobbet åker han hem till mig och tar sig in i min lägenhet.”

En dag är han och jag schemalagda på samma arbetspass. När jag lämnar redaktionen för att bli sminkad inför sändningen glömmer jag min mobil på skrivbordet. Han tar den och raderar nästan alla sms mellan oss som har skickats under två års tid. Men det upptäcker jag inte förrän senare. Jag jobbar kvar till klockan 22 då mitt pass slutar. Medan jag är kvar på jobbet åker han hem till mig och tar sig in i min lägenhet. Han går in i min dator och mail och raderar text i två dokument, bland annat min dagbok som handlar om vår relation.  

När jag kommer hem märker jag vad som har hänt. Texter är borta och man kan se att dokumenten har ändrats vid en tidpunkt då jag var på jobbet. Jag förstår att han har varit inne i lägenheten och att han måste ha kopierat mina hemnycklar innan han lämnade igen dem.

Jag ringer en låssmed akut och byter alla lås. Låsbytet görs i omgångar under helgen. Jag vågar inte lämna lägenheten under tiden.

Jag polisanmäler honom för hemfridsbrott, dataintrång och ofredande och informerar HR. Så småningom kommer besked om att förundersökningarna är nedlagda.

Han skickar ett handskrivet brev med posten. Information på min Wikipedia-sida försvinner, bland annat länkar till min dokumentärfilm och Kulturnyheternas redaktion. Jag spårar IP-adressen med en enkel spårning som man kan göra själv. Den går till en SVT-dator. Samma IP-adress har gjort ändringar på hans egen Wikipediasida.

Jag kontaktar HR och frågar varför jag inte hör någonting från dem. Då kallas jag till ett möte där de säger att de bara kan agera mot trakasserier som sker på arbetsplatsen.

Jag försöker invända att vissa saker faktiskt har hänt i SVT-huset. Om och om igen säger jag att jag är rädd för att gå till jobbet. De måste väl förstå att det påverkar min arbetsmiljö negativt att möta honom, även om trakasserierna sker utanför arbetstid? Ingen föreslår någon åtgärd.

Jag har ständig ångest, tappar i vikt och kan inte sova på nätterna men försöker jobba på som vanligt.

Nu hör min granne av sig och berättar om bilen som står parkerad utanför fönstret. Några dagar senare kommer ett brev på posten där det står att jag har chans att få ett generöst stipendium. Det är skrivet av en ”Bengt” som utger sig för att företräda en stipendiefond som förvaltas av mitt ex släktingar. Brevskrivaren undertecknar inte med efternamn, det finns inga kontaktuppgifter och det är olika handstilar på kuvertet och i underskriften. Språkbruket är dock mycket välbekant. Jag dubbelkollar med styrelseordföranden i släktfonden som bekräftar att ingen ”Bengt” existerar.

Jag förstår att avsikten är att lura mig att kontakta honom för att få veta mer om stipendiet. Han tror att jag ska lockas av chansen till pengar. Jag börjar känna overklighetskänslor. Vad mer är han egentligen kapabel till? Jag polisanmäler inte brevet eftersom det inte är hotfullt, men ber min bostadsrättsförening att byta portkod.

Jag har möte igen med HR och min närmaste chef Katarina Dahlgren Svanevik, men det jag berättar får inget fäste. De sitter mest tysta. Jag skickar dem skärmdumpar, säger att min granne kan intyga det han sett. Gång på gång upprepar jag att jag är rädd, han varit inne i och utanför min lägenhet.

”Men det är som om det faktum att jag har varit i en relation med den här mannen gör mig mindre trovärdig i deras ögon.”

Till min chef Katarina Dahlgren Svanevik säger jag att jag är orolig för att förlora jobbet om jag berättar, men att situationen blivit ohållbar. Hon svarar att hon känner ansvar för mig. Men det är som om det faktum att jag har varit i en relation med den här mannen gör mig mindre trovärdig i deras ögon. Jag försöker berätta att även andra har polisanmält honom genom åren, jag har bland annat fått kontakt med hans före detta bästa vän som anmälde honom för ofredande för femton år sedan. I min frustration och naivitet tror jag att andras berättelser ska öka min trovärdighet, men det verkar snarast få motsatt effekt.

Jag känner att det pratas omkring mig på jobbet. Folk beter sig inte som vanligt, men ingen säger något till mig. En kollega har en fest som många från redaktionen inklusive mitt ex är bjudna på. Men inte jag. Nu börjar det komma mail från Instagram om att det verkar som om jag har problem med att logga in och har glömt lösenordet. Det har jag inte.

Två månader efter att jag kontaktat HR första gången blir jag kallad till ännu ett möte. Jag får inte veta vad det ska handla om. ”Spela in mötet”, uppmanar en vän. Jag gör det. Med på mötet är HR-representanten Kickan Söderberg, Kulturnyheternas chef Katarina Dahlgren Svanevik och SVT:s HR-chef Sabina Rasiwala som jag aldrig träffat tidigare.

På inspelningen, som jag ett och ett halvt år senare tvingar mig själv att lyssna på, hör man dem säga att de har talat med mitt ex: ”Han påstår själv att han inte har tagit någon kontakt med dig”. De vill nu att jag ska sluta berätta om trakasserier för dem. När jag undrar varför jag inte får någon hjälp blir Sabina Rasiwala irriterad. Hon säger: ”Vi ser inte att det finns en fortsatt grund för att ha en diskussion kring er havererade relation”. Jag försöker invända att det inte rör sig om någon konflikt mellan honom och mig – det handlar om att han inte vill sluta trakassera mig och att jag är rädd. Min röst låter gäll, jag argumenterar vilt.

Så sker något avgörande. Den andra HR-representanten, Kickan Söderberg börjar prata om dokument som hon ska ha fått av mitt ex, men inte vill visa för mig. Hon säger: ”Här framgår det väldigt tydligt att ni (jag och exfrun) är ute efter att skada X”.  

Insikten drabbar mig som en slägga i huvudet. Han har sagt att det är jag som utsätter honom. Han har ljugit och spelat offer och de tror honom. Jag är så chockad att jag blir stum och får inte fram ett ord. Paralyserad av vantro och vanmakt. Jag börjar gråta trots att jag bestämt mig för att jag inte får göra det. På slutet av inspelningen hör man dem komma överens om de ska ta en paus, utvärdera längre fram och se om de kan komma fram till en plan.

Direkt efter mötet bryter jag ihop i ett redigeringsrum. Sedan tar jag tunnelbanan hem. Jag går till doktorn och blir sjukskriven för akut stressreaktion.

Jag är hemma. Ingen hör av sig. Inga chefer, ingen från HR. Ett nytt brev kommer i brevlådan. Min adress är skriven i Word på en klisterlapp på kuvertet. Brevet är på två sidor med rubriken ”Till Clara Törnvall o Co”. Det är inte undertecknat och mitt ex benämns i tredje person. Men språket är hans och referenser till SVT och samtal med HR görs. Texten innehåller bisarra utfall om att jag, hans exfru och en vän till mig är ute efter att förtala och förstöra hans barns liv. Brevet avslutas med hot om att han kommer att fortsätta befinna sig i närheten av min bostad. Två identiska brev utan frimärke och poststämpel kommer samma dag till två av mina vänner, både hem i deras brevlåda och till den enes arbetsplats.

Vi polisanmäler för ofredande och informerar cheferna Katarina Dahlgren Svanevik och Martin Vårdstedt på SVT. De hör inte av sig.

Via polisen kopplas jag ihop med Alla kvinnors hus, dit jag får komma på samtal. Jag går även i krissamtal hos en privat terapeut. När vi träffas vill jag stänga dörren till samtalsrummet så att jag från min stol inte kan se hallen och ytterdörren. I annat fall kommer jag att sitta och snegla på ytterdörrens handtag, tänker jag. Terapeuten säger att jag visar tecken på posttraumatisk stress.

”Mitt senaste kontrakt med SVT går snart ut. Ingen hör av sig förutom den nya HR-representanten Johanna Rydberg. Hon ringer mig och säger: ”Vi måste ju ta hänsyn till X känslor också.”

Jag berättar att mitt ex går runt på jobbet och säger att jag och hans exfru är ute efter att skada honom.  ”En man som säger sig vara förtalad och utsatt av varje kvinna han lever med? Det kommer ingen att tro på!” fnyser hon. Jodå.

Jag fortsätter att sitta hemma bakom fördragna gardiner. Vid ljudet av fotsteg från trapphuset får jag hjärtklappning. Jag är en kass mamma till mina barn, orkar ingenting. Läkaren som sjukskrivit mig kontaktar en rehabcoach som kallar SVT till ett möte på sjukhuset. Läkaren och coachen kan inte förstå att inte min arbetsgivare tar sitt ansvar och undrar om vi inte har någon företagshälsovård? Jag förklarar att jag är underkonsult åt ett bemanningsföretag som SVT skriver korttidskontrakt med. De ser ut som frågetecken.

Chefen Martin Vårdstedt och en ny HR-representant kommer till mötet. En fackrepresentant från SJF är också med. Hon driver på för att SVT ska följa sin policy vid trakasserier och kränkningar på arbetsplatsen och göra en dokumenterad, transparent utredning. Jag orkar knappt öppna munnen. Martin Vårdstedt säger ingenting. Det är bara kvinnorna som pratar.

Mitt senaste kontrakt med SVT går snart ut. Ingen hör av sig förutom den nya HR-representanten Johanna Rydberg. Hon ringer mig och säger: ”Vi måste ju ta hänsyn till X känslor också”. Så meddelar hon att Martin Vårdstedt vill att jag ska komma in och jobba som researcher under återstående kontraktstid. Han har bestämt att det ska dras en gräns vid hans kontor som varken jag eller mitt ex får överträda, för att undvika att vi träffas.

Jag har inte mycket kraft kvar men protesterar mot att jag med en sådan lösning görs till en del av problemet. Jag har inte trakasserat någon, det enda jag har gjort är att be om hjälp med att bli lämnad ifred så att jag kan sköta mitt jobb. Jag vill ha en dokumenterad utredning. Om de inte tror på vad jag berättar kommer utredningen åtminstone att ge mig rätt, tänker jag. Jag har ju bevis.

Facket ber Martin Vårdstedt om ett besked om fortsatt kontrakt för mig efter att det nuvarande går ut om ett par veckor. Han svarar via HR att han ”inte vet hur behoven kommer att se ut”. Så har det aldrig låtit tidigare under mina sju år på SVT. Men nu erbjuds jag inget nytt kontrakt.

”Tystnad.
Jag har fått sparken.”

Jag skriver till Kulturnyheternas chef Katarina Dahlgren Svanevik och frågar om hon kommer att hålla sitt tidigare muntliga löfte och ge mig fortsatt jobb på Kulturnyheterna? Hon svarar med en mening:
Hej Clara. Så som det ser ut nu, jämfört med i höstas, planerar jag inte att fråga dig om att programleda Kulturnyheterna under våren.
Men det andra programmet då, det som jag skulle vara med och starta? Nej där blir det inte heller något nytt kontrakt. Jag kan få göra färdigt en påbörjad musikdokumentär, meddelar de. Men den dokumentären kräver ju bara två arbetsveckor på ett helt år?

Tystnad.
Jag har fått sparken.

Till facket säger SVT att de inte kan ta ställning för varken mig eller mannen. Men genom att ge mig sparken är det ju precis vad de har gjort? Den frågan får inget svar.

Facket driver mitt ärende vidare till både lokal och central förhandling. De anser att SVT brutit såväl mot sin egen policy som repressalieförbudet i diskrimineringslagen. Men SVT förnekar att de gjort fel. Båda förhandlingarna slutar i oenighet. Såhär formulerar facket sin hållning: ”Journalistförbundet hävdar att SVT missgynnat Clara Törnvall genom att företaget meddelat henne att hon inte får fortsatt arbete på SVT efter att hon gjort en anmälan om trakasserier och påtalat att företaget inte vidtagit åtgärder.”

Mannen som trakasserade mig då? Han jobbar kvar på samma redaktion. För honom blev det inga konsekvenser alls. Han fick till och med en något utökad roll efter att jag försvann.

Det är inte många före detta kollegor som har hört av sig efter att jag förlorade jobbet. Tvärtom märker jag hur människor jag arbetade med i flera år, varav några är kulturjournalister som profilerar sig i rättvisefrågor, viker undan blicken och låter bli att hälsa när de ser mig.

”Till den kvinnliga frilansare som funderar på att börja jobba för SVT skulle jag säga: Gör det inte.”

Foto: Privat

Vad lärde jag mig av den här erfarenheten? Att vara mindre godtrogen i framtiden. Och att omgivningens feghet är större än man tror. Men framför allt lärde jag mig att det på SVT finns en förhöjd sorts arrogans och likgiltighet. Den bottnar i att man är van vid att aldrig behöva svara inför någon. Till skillnad från både skattefinansierade kulturinstitutioner som Dramaten och kommersiella medieföretag som TV4 behöver stiftelseägda SVT varken ta hänsyn till biljettintäkter, kulturpolitiker, opinion eller annonsörer.

Konstruktionen, där SVT finansieras av skattebetalarna men ägs av en stiftelse som utser en styrelse med opolitiska ledamöter, är tänkt att skydda journalistikens oberoende. Men den leder också till en unik ställning där SVT står fritt från krav och skyldigheter. Man gör som man vill. Man struntar i att trygga arbetsplatsen och man struntar i om man får dåligt rykte som arbetsgivare. SVT är en gammal institution med en förlegad självbild av att vara ofelbar. Till självbilden hör också ett slags martyrskap som förstärks av politiska utspel från M och SD om att banta eller avskaffa public service. Att vara ”hotad” är praktiskt för SVT. Det gör att man kan avfärda all kritik – oavsett om den handlar om arbetsmiljö, sändningsinnehåll eller public services existens – som just hot, mot svensk demokrati, mediemångfald och whatnot.

När 40 stycken tillfälligt anställda på SVT Kultur skriver under ett offentligt upprop, rasande över hur de behandlas på jobbet, händer… Inget speciellt. Cheferna lever fortfarande i tron att mediebranschens alla begåvningar mest av allt drömmer om ett treveckorskontrakt på Sveriges Television. De är blinda för att företaget går i otakt med samtiden, vilket på sikt kommer att leda till ännu större problem med återväxten än man redan har. Det är ett smältande vaxkabinett.

Till den kvinnliga frilansare som funderar på att börja jobba för SVT skulle jag säga: Gör det inte. Det finns andra arbetsgivare som producerar högkvalitativt innehåll och som har en schysst personalpolitik. Om du ändå vill söka dig till SVT, tro inte på pratet om värdegrund och policy och de vackra löftena om ”nolltolerans mot trakasserier”. Anmäl aldrig någonsin någonting.

Jag hade turen att relativt snabbt få ett nytt bra jobb på Sveriges Radio. Det enda krånglet på min nya arbetsplats är att jag inte kan ta emot post. Mitt postfack fick plockas bort efter att ett anonymt hatbrev lämnats där. Passerkort till SVT ger tillträde även till SR.


CLARA TÖRNVALL

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy