Förlåt, kroppsaktivister – jag hade fel!

KOMMENTAR. Avklätt bekräftelsesökande eller livsviktig aktivism? Cissi Wallin fick de svenska kroppsaktivisterna att peka fuck you när hon ifrågasatte nyttan med de nakna bilderna. Nu gör hon en kroppspositiv pudel.

Förlåt kära kroppsaktivister, jag hade fel. Jag var (vit) normkropp-aningslös och inser nu att jag bara borde hållit käft och tänkt till.

Såhär var det: för runt ett år sedan tänkte jag lite väl högt och osorterat på min Instagram. Dessa tankar handlade om huruvida det är feminism att ”lägga upp lättklädda bilder på sig själv”. Jag drog på stora växlar om att det som kallas kroppsaktivism nog kanske mest av allt handlar om bekräftelse, rentav fel sådan, än om någon slags feministisk kamp. Det som sedan hände var… Ja, det är ingen ursäkt att jag var höggravid och himla hormonell, men kände mig som ett missförstått barn som bara ville gråta i mammas famn. Motståndet, kritiken blev såklart stenhård. Otaliga svenska kroppsaktivister skickade mig bilder där de, typ nakna och heligt förbannade pekade finger. Två-tre poddar ägnade mig hela avsnitt, för att deklarera hur clueless och antifeministisk jag var.

Jag var vit, smal, trög och aningslös.

Och även om vissa av reaktionerna än idag känns något ur proportion, så kan jag nu verkligen förstå. Att man som tjock kvinna, svart kvinna, kvinna eller ickebinär som på något vis avviker från de oerhört snäva normer som råder… Att man då uppfattade det jag hasplade ur mig som rent kränkande. Ett hån, så att säga uppifrån, från någon som aldrig behövt uppleva hur det är att ha en kropp vars rena existens är ett dagligt slagfält.

OBS, bilden är ett montage. Tramsigt foto: Kajjan Andersson

Jag var vit, smal, trög och aningslös. Och det tog mig tid att förstå hur viktig kroppsaktivismen är för tusen och åter tusen framförallt kvinnor. På senare tid har jag börjat följa den kroppsaktivistiska kampen i sociala medier på nära håll, och fullkomligt golvats av dess kraft. Så insåg också denna gammel-feministhagga att några bikinibilder på kvinnor med rejäla valkar, dallriga lår täckta av celluliter och ojämna hängpattar har förändrat livet för otaliga andra kvinnor. Som smal (jo jag ses på som smal, även om KÄNSLAN och hjärnspökena vissa dagar säger annat) kan det vara rejält svårt att fatta. Hur en grupp (tjocka kvinnor) som osynliggjorts i årtionden plötsligt får synas och ta plats. Plötsligt i samlad trupp kliver ur sina tilldelade gömmor, kastar skynkena de tvingas dölja sig bakom i evigheter och säger: ”här kommer vi och kräver att bli sedda på och behandlade som fullvärdiga människor!”

Det är inget annat än en egen revolution.

Jag vill fortsätta debattera och vända och vrida på sexualisering och objektifiering av kvinnokroppen. Men jag vill aldrig mer göra det på bekostnad av att kroppsaktivister känner sig förminskade i sin kamp för acceptans och normalisering.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy