Galna kvinnor och goda män

Den besatta kvinnan, den försmådda flickvännen, den svartsjuka frun; kvinnan som begår våldsbrott - är hon galen eller slår hon tillbaka? Gardet ger dig en annan bild av dessa våldsamma kvinnor.

De galna kvinnorna – hämndlystna psykopater som agerar i affekt, som går över gränser utan anledning menar de. Med de åsyftas här expojkvänner, media och människor generellt. De som för vidare händelser likt viskleken. Det blir en vandringssägen. ”En kompis pojkväns ex var med om ditt”, ”en kille på krogen berättade datt”. Det är historier om störda kaninkokerskor som tar sig till jobbet på en kvast och en spetsig hatt som utstyrsel.

Kvinnor som Bertha Boronda och Lorena Bobbitt. Ni vet, de där berättelserna som är för bisarra för att kunna vara sanna. Men med en liten googling bort slås luften ur våra lungor. Kvinnorna finns på riktigt. Media och männen har berättat om dem. Men var är deras historier?

1993 kommer det in en man på ett sjukhus i en liten stad i USA utan sin penis. Enligt läkare hade han förlorat en tredjedel av sitt blod och urologen som arbetade med operationen, förklarade hur han var orolig att mannen skulle behöva sitta ner och kissa som en kvinna i resten av sitt liv.

Mannen, som fått sin penis avskuren, heter John Wayne Bobbitt. Hans dåvarande fru, Lorena Bobbitt (numera Gallo) hade tidigare den natten tagit en kökskniv och skurit av sin dåvarande makes penis. I en TV-intervju efter händelsen får John frågan om varför han trodde att Lorena gjort detta. Han svarar ” jag skulle lämna henne, jag sa att vårt förhållande inte funkade, hon ville få det att funka och vara kvar i förhållandet. Hon blev sårad av att jag försökte göra slut på det”.

När polismyndigheten i staden blivit varse om händelsen skickade de två poliser till Bobbitts lägenhet, med mål att hitta Lorena och det försvunna bihanget. Väl på plats fann de vare sig frun eller penisen, och i dokumentären Lorena är en polis noga med att poängtera hur de till och med kollade i diskmaskinen.

Överallt låg det broschyrer och affischer rörande våldtäkt och våld i nära relationer.

Trots bristen på såväl gärningsman som försvunnen penis, hittade polisen ändå någonting intressant i lägenheten. Överallt låg det broschyrer och affischer rörande våldtäkt och våld i nära relationer. Detta var dock ingenting de fokuserade på där och då, av anledning att ”sjukhuset behövde penisen så fort som möjligt för att rädda mannens värdighet”. Polisen valde därför att inte lägga någon vikt vid huruvida John Bobbitt kunde vara en sexualförbrytare eller hustrumisshandlare, utan fortsatte istället letandet efter Lorena utan att informera sina kollegor som befann sig på sjukhuset med John.

… hon hade samlat mod till sig för att anmäla John för de sexuella övergrepp han utsatt henne för under en längre tid.

Vid det här laget var de säkra på att Lorena hade svalt penisen, och sökte med ljus och lykta efter henne. Hon återfanns snart då hon själv gick in på polisstationen i staden. Hon var dock inte där för att lämna över sig själv, utan hon hade samlat mod till sig för att anmäla John för de sexuella övergrepp han utsatt henne för under en längre tid.

Återigen var det oprioriterat, och polisen fick istället Lorena att berätta var hon gjort av penisen, för att ta ärendet om sexuella övergrepp senare. Hon förklarade att hon inte mindes, men att hon kom ihåg hur hon försökt köra bil, men haft för mycket saker i händerna och därför kastat ut dem genom bilfönstret. Efter en kort genomgång av hennes bilfärd kunde polisen lokalisera penisen, återlämna den till ägaren som därefter fick den tillbakasatt på sin rätta plats under en lyckad operation.

Historien om Lorena Gallo (Bobbitt) är nästan overklig. John Wayne Bobbitt utmålades som ett offer av sin tid. Över natten blev han en rikskändis, och porträtterades som en före detta marinsoldat med ett all-American good looks. Han medverkade i flertalet TV-program runtom i USA och var han än gick blev han utmålad som en god kille som blev attackerad av sin fru när han trott att hon bara försökt göra honom upphetsad.

Skärmdump: nytimes.com

Lorena däremot, blev dömd i samhällets ögon som en svartsjuk kvinna som gick över gränsen på grund av att hennes make ville lämna henne, och att hennes American dream då skulle slås i spillror. Media benämnde henne bland annat som en svartsjuk hustru.

Varför blir det så? Varför målas kvinnorna ut som svartsjuka och psykotiska när de väl sätter ner foten (eller kniven i penisen), medan männen likt John går fria från samhällets dömande uttalanden? Hur kommer det sig att kvinnor är rabiata hysterikor med ömsinta egon som blir dömda i samhällets ögon, medan män är trovärdiga och oskyldiga tills motsatsen bevisas?

Det är inte orimligt att ifrågasätta hur media porträtterar personer utifrån deras kön, än mindre att ifrågasätta hur kvinnors vs. mäns rättigheter skiljer sig åt i juridisk mening.

… John Bobbitt blev inte dömd, trots vittnen som berättade hur Lorena ofta hade blåmärken på armar och nacke…

1993 blev marital rape (äktenskaplig våldtäkt) olagligt i alla 50 stater i USA. Men det var i princip omöjligt att bevisa våldtäkt inom äktenskap, och John Bobbitt blev inte dömd, trots vittnen som berättade hur Lorena ofta hade blåmärken på armar och nacke, flertalet larmsamtal från Lorena och Johns skryt till sina vänner om hur han tvingat sin dåvarande fru till sex.

År senare blev han dock dömd för bland annat misshandel på två andra kvinnliga partners, men framstår än idag som en helylle-karl, där han hyllas för uttalanden likt ”Jag förlåter Lorena och vill försöka få det att funka igen”.

Lorena själv har berättat hur samhället sällan fokuserar på varför hon gjorde som hon gjorde, att det ofta missades i medias rapportering om händelsen. Lorena blev frikänd i domstol på grund av tillfällig sinnessjukdom, och vilken människa skulle inte tappa förståndet en kort stund efter åratal av brutala övergrepp?

Källa: nydailynews.com

Om man skulle göra en analys av hur samhället och media systematiskt svartmålar kvinnor som galna och samtidigt sätter män på piedestaler blir slutsatsen troligtvis att kvinnor är värda smutsen under våra skor, medan män är värda sin gemensamma vikt i guld. Kvinnor är befolkningens livmoder. Den enda funktionen vi fyller är att bära männens gener vidare, men samhället kollapsar inte om vi försvinner, inte inom vår livstid i alla fall. Män däremot är världens ryggrad. Utan dem blir det systemkollaps, samhällen blir rörelseförhindrade och nedräkningen för jordens undergång börjar ticka neråt.

Hur kommer det sig att kvinnor inte räknas in under benämningen människor?

Men hur kommer det sig att vi fått den bilden av människor? Hur kommer det sig att de mänskliga rättigheterna i FNs konvention inte innefattar kvinnor så pass att kvinnor behövt få en egen konvention för att försöka väga upp deras rättigheter (vilket i sin tur misslyckas gång på gång)? Hur kommer det sig att kvinnor inte räknas in under benämningen människor? – Kvinnor är borttagna ur den allmänna historien så pass att det behövs kurser om ”kvinnohistoria”. Kvinnors rättigheter i samhället är så pass obefintliga att det behövs ideella organisationer för att kvinnor ska få möjlighet till hjälp och stöd.

Det systematiska förtrycket av kvinnor i samhället bevisas bland annat genom att det innan 1993 var lagligt att våldta sin fru. Och om vi spolar fram tills idag – kvinnor blir åtalade för narkotikabrott på grund av att de blivit drogade av förövare.

Skärmdump: svt.se

Andra exempel på hur kvinnor svartmålas i media går att återfinna i flertalet mediarapporteringar runt om i Sverige. På Sydsvenskans hemsida går det att läsa följande: ”Den skadade mannen som misstänkts för ett våldtäktsförsök på Limhamn i helgen är inte längre frihetsberövad. Kvinnan har däremot häktats för mordförsök.”

– Kvinnan är redan skyldig i samhällets ögon, mannen är oskyldig tills motsatsen bevisas.

Trots att det även framgår i artikeln att kvinnan fredade sig från våldtäkt, och att media rapporterat om hur kvinnan hävdar nödvärn så blir hon anhållen, medan mannen går fri. Är det rimligt att anhålla en kvinna för mordförsök när hon hävdar nödvärn, men att mannen som är misstänkt för våldtäkt går fri? Kvinnan är redan skyldig i samhällets ögon, mannen är oskyldig tills motsatsen bevisas. Statistiskt sett är risken stor att mannen även kommer vara oskyldig i juridisk mening.

På bland annat STVs webb kan man läsa om hur det bara är 5 av 100 anmälda våldtäkter som leder till en fällande dom. Dessa siffror är tagna från BRÅ, och publicerades hos SVT den 27 maj i år.

Att kunna dra paralleller och se likheter mellan medierapporteringen i USA under tidigt 90-tal och i Sverige år 2019 känns makabert, har vi inte kommit längre än så?

Rapportering kring händelsen som ovan nämnts, går att återfinna på SVT:s hemsida från den 24 augusti i år. Där nämns det i huvudrubriken och ingressen att mannen är gripen för försök till våldtäkt, men det nämns inte i övrig brödtext förrän kort sammanfattat i de två sista styckena. Huvudfokus i rapporteringen kring händelsen ligger med andra ord på kvinnans agerande, inte på anledningen – precis som i fallet kring Lorena Bobbitt. Att kunna dra paralleller och se likheter mellan medierapporteringen i USA under tidigt 90-tal och i Sverige år 2019 känns makabert, har vi inte kommit längre än så?

Vidare finns det ett annat fall som är intressant att kolla närmare på, yxmordet i Hjärup. I slutet av januari 2016 mördar en kvinna sin make, vilket bland annat Expressen rapporterat om. Det framkommer under förundersökningen att maken under en längre tid bland annat har kontrollerat och förbjudit kvinnan från att träffa sin familj. I slutet av december samma år blir hon dömd till 16 års fängelse för mordet, mot sitt nekande. Hon har dock senare erkänt i dokumentären En mördares historia som visades på TV3 i maj i år. Uppenbarligen såg hon ingen annan väg ut, och vi kan inte låta bli att ställa oss frågan ”varför rapporterar media mer om mordet än om anledningen till det?” Är det för att kvinnor som mördar är färre och därför har högre nyhetsvärde är kontrollerande, sexualförbrytande eller mördande män?

Männen är aldrig misstänkta brottsoffer.

Utan en grundlig analys är det nästintill omöjligt att komma fram till en slutsats som påvisar ett tydligt mönster i medias rapportering kring våldsbrott utförda av kvinnor. Allmänheten har dock verktygen för att se vilka mönster som är återkommande, det är inte extremt svårt att googla sig fram till underliga rubriksättningar som ”kvinna misstänkts blivit våldtagen” eller ”kvinna misstänkts blivit överfallen”. När män blivit utsatta lyder rubrikerna i långt och mycket snarare ”kvinna misstänkts för mordförsök på man” eller ”man har blivit utsatt för grov misshandel”. Männen är aldrig misstänkta brottsoffer.

Skärmdump: svt.se

Skärmdump: norran.se

Modern forskning inom såväl mediekunskap och kriminologi ger vidare stöd till tesen om att kvinnor porträtteras som galnaI en studie som heter Framställningen av våldtäkt i svensk kvällspress, går det att återfinna ett resultat av en analys som påvisar att media lägger ansvar på offren, baserat på hur våldtäkterna beskrivs i kvällspressen. Samtidigt går det att återfinna att manliga våldsbrottsoffer ofta framställs som hederliga och samhällsbidragande män i en studie som heter Utsatta kvinnor och otursdrabbade män? Utan att analysera dessa resultat helt ur dess kontext, kan man ändå se ett samband av dessa resultat och den bild av medias rapportering kring galna kvinnor och goda män som jag försöker upplysa om.

Som avslutning vill jag berätta om Bertha Boronda som nämns i början av texten. En kvinna som på tidigt 1900-tal skar av sin makes penis med ett rakblad. Hon blev dömd för Mayhem, vilket betyder ungefär; ett brutalt övergrepp som leder till en allvarlig skada. Hon hävdade att maken var otrogen, att hon var rädd för att han skulle lämna henne och drevs därför av sin rädsla för social uteslutning till att skära av penisen.

Under tidigt 1900-tal kunde äktenskap anses ett av de primära målen i livet och att då bli lämnad av sin make kunde eventuellt ge stor negativ påverkan på ens sociala och familjära status. På Berthas mugshots kan man se en leende kvinna och i tidningen Santa Cruz Sentinel kunde man, den 2:a juni 1907, läsa rubriken Wife Slashes Her Spouse With Razor. År 1908 blev hon dömd till 5 års fängelse. Anledningen till Berthas agerande är nästintill osynliggjort.

”Hon gjorde något värre än att mörda honom. Hon tog det som betyder mest för en man.”

Kanske stämmer det vad John Wayne Bobbitts bror, Todd Biro, sa en gång på 90-talet under en TV-intervju rörande händelsen kring Lorena och John; ”Hon gjorde något värre än att mörda honom. Hon tog det som betyder mest för en man.”.

Det är värre att lemlästa en man än att mörda eller våldta en kvinna. Hur skulle det se ut som resultat av en analys gällande en av världens mest jämställda rättsstater?


Av: Eli Södrin

Källa:

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy