GARDET’s skribenter svarar Örjan Ramberg

ENKÄT Feministiska opinionsbildare är en brokig skara tyckare, något vi på GARDET tycker är en styrka som bör tas till vara på. I skribentenkäten får våra skribenter säga sitt om en aktuell fråga och ni läsare får ta del av flera olika feministiska perspektiv samtidigt.

När SVT visade sin dokumentär om artisten Josefin Nilsson orkestrerade GARDET’s redaktion en ljusmanifestation och hashtaggen #brinnförjosefin. Nu har mannen som misshandlade Josefin gått ut och kommenterat den uppståndelse som dokumentären väckte.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver Örjan Ramberg bland annat: ”I slutet av mars i år visar SVT en dokumentär om min före detta flickvän, och från den stunden ändras mitt liv radikalt. Det som presenterades i dokumentären var förvrängt och inte med sanningen överensstämmande.” Han undrar också om det finns ett slut på straffet som utdelats honom. Nu svarar GARDET’s skribenter.

FRÅGA: Örjan Ramberg undrar hur länge han ska straffas för sitt brott mot Josefin Nilsson. Vilket är ditt svar, inte bara till honom, utan till alla män som avtjänat straff för våld mot kvinnor, men som fortsätter att avkrävas ansvar av samhället?

Att åtminstone vara ärlig om våldet är det minsta som kan begäras…

Paula Dahlberg, skribent

Vad är egentligen att sona sitt brott? Ska en tro män som Örjan Ramberg är att sona brottet att knappt erkänna vad en gjort, bli dömd till minimalt straff fast en egentligen tycker sig vara oskyldig och så skall det vara bra där. Att kvinnorna, deras familjer och eventuella barn får leva med skadorna som våldet orsakat för resten av livet är alltid sekundärt. Oftast nämns det inte alls.
Männen vill å ena sidan helst inte behöva erkänna att de gjort fel över huvud taget, å andra sidan vill de kräva att alla ska förlåta, och glömma bort, deras brott. Rättsväsendet funkar så att den som dömts har sonat brottet genom avtjänat straff. Så fungerar däremot inte omgivningens minnen och definitivt inte kvinnornas kvarvarande skador. Att åtminstone vara ärlig om våldet som varit istället för att försöka förminska det och att ta ansvar för att ha skadat någon för livet är det minsta som kan begäras innan vi alls kan börja prata om huruvida en kvinnomisshandlare sonat sitt brott och kan leva som om inget hänt. Gärningsmännen kan dock aldrig någonsin kräva att omgivningen ska glömma ens om de klarar av att förlåta.

Han har fortsatt leva sitt liv med en medeltida kvinnosyn.

Jenny Bengtsson, skribent

Det har pratats om lynchmobbar – som män slentrianmässigt kallar det när kvinnor reagerar mot kvinnohat i olika former – i åratal. Lynchmobbar är ”folkdomstolar” som håller på med ”lynchjustis” och utsätter män för orättvisa. Mitt i centrum av orättvisorna sitter nu Örjan Ramberg och kräver svar om hur länge han ska straffas för att han ”en” gång sparkade sin partner i magen. Straffas, eller förlåtas.
Problemet för Örjan Ramberg och många andra män i samma kategori, är att de så tydligt saknar det allra mest grundläggande när det gäller att sona ett brott eller en handling: ånger, reflektion och vilja att förändra sitt beteende och sina värderingar. Ett antal av de gånger det skrikits om lynchmobbar under åren har det också handlat om just Örjan Ramberg. Han har, lite obrytt sådär, fortsatt leva sitt liv med en skittaskig attityd, en medeltida kvinnosyn och ett beteende som tvingat flera av hans kvinnliga kollegor att anmäla honom för sexuella trakasserier. Då kan man helt enkelt inte bli förlåten.

Det finns en nästan total straffrihet.

Elin Sundin, skribent



Ett brott har sonats när den misstänkta gärningspersonen har blivit straffad. Det är rättsväsendets syn. Men när hela svenska samhället under metoohösten 2017 fick veta omfattningen av mäns våld mot kvinnor fick vi insyn i hur omfattande samhällsproblemet är. Det visar bland annat Amnestys rapport från i april där endast 6 procent av männen misstänkta för sexualbrott har blivit lagförda. Det finns därmed en nästan total straffrihet. Svaret på Rambergs fråga är därmed att rättsväsendet har lagfört honom enligt dåvarande praxis men att samhället efter hösten 2017 inte längre accepterar det våld som varken han eller många andra män utsätter kvinnor för. Samhället kan inte heller acceptera att Ramberg med flera andra män inte vägleds till att ändra sitt destruktiva våldsbeteende, till exempel genom ökad tillgänglighet för obligatoriska behandlingsprogram inom kriminalvården. Ramberg med flera kommer att ha sonat sitt straff när också den brottsutsatta har fått upprättelse, han har insett vilken skada han har åsamkat henne och en långvarig beteendeförändring hos honom har börjat ske.

Vi ska glömma utan minsta tecken på insikt och förbättring… Absolut inte.

Merly Åsbogård, skribent

Det blir nästan tragikomiskt när den kända svenska skådespelaren beskriver alla hemska telefonsvar denne tvingas lyssna till i ”häxjakten” som följde dokumentären om sångerskan han misshandlat. I samma dokumentär träder ett vittne fram som hört skådespelarens egna meddelanden som han lämnat under 90-talet till sångerskan fulla av rent och skärt hat. Inte en reflektion kring detta avkrävs innan tidningen publicerar hans krokodiltårar. En hel artikel där han avkräver förlåtelse. Han har sonat sitt brott… Utan minsta konsekvens eller eftertänksamhet. Vi ska förlåta trots att han inte förstår. Vi ska glömma utan minsta tecken på insikt och förbättring… Absolut inte. Vi ska fortsätta vittna så att alla hör och tvingas tänka till för att slutligen tänka om. Vi kan aldrig förlåta det dom vägrar att förstå.

Inte alla jobb kommer att vara tillgängliga efter att du fattat beslutet att bli en kvinnomisshandlare.

Kajjan Andersson, redaktör och skribent

Det är väldigt få förövare som ”comes clean” med exakt allt de har gjort mot sina offer, framför allt när det rör våld i nära relationer. Att i efterhand försöka minimera skadorna och bagatellisera det som skett är alltså inget som är unikt för Örjan Ramberg. Den som har läst domstolshandlingarna vet att det var betydligt mer som framkom där än vad Ramberg framhåller.
Men för att svara på Örjans fråga: Att begå allvarliga brott för med sig allvarliga konsekvenser. De konsekvenser kan till exempel handla om att människor kommer ihåg vad man gjort och inte går med på att begrava det i glömska. Det kan också handla om att en del privilegier fråntas en. Att stå på en uppburen nationalscen är ett sådant privilegium. Ingen har sagt att förövare som suttit av sitt straff inte ska kunna försörja sig. Men inte alla jobb kommer att vara tillgängliga efter att du fattat beslutet att bli en kvinnomisshandlare. Och ingen har heller sagt att samhället gått med på att glömma och förlåta – inte minst när straffskalorna för dessa brott är så pinsamt låga som de är.

Stigma handlar om känsla och förlåtelse.

Hanna Bergwall, redaktör och skribent

Att bli utesluten ur gemenskapen, stigmatiserad, som Örjan känner att han blivit, är en naturlig konsekvens av att ett förtroende blivit skadat. Och ja, när man misshandlar sin flickvän eller begår ett annat allvarligt brott är det inte konstigt att samhället tappar förtroende för den personen. Det är en rimlig reaktion. Men betyder det att man är dömd till ett liv i utanförskap för all framtid? Nej. Ångrar man sitt brott och bygger upp förtroendet igen så bör man vara välkommen tillbaka in värmen. Även om det kan vara lättare sagt än gjort. (Dock finns det undantag – en pedofil kommer aldrig kunna jobba med barn). Men ångrar man sig inte, som är första steget i att bygga upp förtroendet, hur ska samhället då kunna känna förtroende igen? Har man tagit sitt straff är man skuldfri i juridikens ögon. Men stigma, att inte får vara med, det handlar om känsla och förlåtelse. Och det är betydligt mer komplicerat än juridik.

Din publik kan inte tvingas förlåta dig för att du har betalat böter.

Elin Lucassi, serietecknare

”Hur länge ska jag straffas?” undrar du. Svaret är att det beror på. Menar du den typen av straff som är kopplade till lagstiftning så är svaret: i samma ögonblick du suttit av din tid eller betalat dina böter. Menar du den typ av misslyckad rapportering som medier sysslat bör diskussionen snarare handla om att man måste följa de publicistiska reglerna. Men om du undrar över när den typen av straff som på eget bevåg utmäts av ”vanligt folk” ska anses som avklarat? Straff som tar sig uttryck i att du blir utesluten ur gemenskapen, inte längre får vara fotbollstränare i knattelaget eller att folk drar sig ur samarbeten, så blir svaret inte lika svart eller vitt. För din omgivning kan inte tvingas förlåta dig för att du har betalat böter. För att verkligen blir fri i dina medmänniskors ögon måste du visa i ord och handling att du har förstått vad du har gjort och att du har lärt dig något. Se det som ett uttryck för det livslånga arbete för att utvecklas till en bättre människa som vi alla har ett ansvar att genomföra – oavsett om vi ”bara slagit vår partner i magen men absolut inte i ryggen” eller helt enkelt kämpar på i det här sammanhanget vi kallar livet.

Är det ens att kalla straff att dömas till villkorlig dom för att ha slagit en människa sönder och samman?

Cissi Wallin, redaktör och skribent

Det jag framför allt känner är att många tycks glömma, eller bara ignorera är pudelns kärna här – att dessa kända och mäktiga män som utsatt kvinnor för fruktansvärda saker 1) knappt verkar besitta någon slags insikt eller rannsakan om sina handlingar och 2) inte visat i stort sett någon som helst ånger. Och det lär vi ju redan våra barn – ursäkt BER man om. Att bli förlåten och ges nya chanser är ett privilegium. Ingenting man bara tilldelas utan att just ha bett om, visat tydligt och genuint att man förtjänar. Framför allt inte om man begått vidriga handlingar som med stor sannolikhet kommer att förfölja de man utsatt resten av deras liv. Sedan kan vi ju prata om straff. Är det ens att kalla straff att dömas till villkorlig dom, för att ha slagit en annan människa sönder och samman, hotat henne till livet och satt spår i hennes både kropp och själ för alltid? Är det ett så kallat straff att ens anse att man ”avtjänat”? Nej, jag tycker inte det. Och så har man som förövare dessutom krav på att slippa alla slags sociala konsekvenser. Det är skamligt. Men väldigt talande.

De inser inte konsekvenserna av sitt brott, hur det påverkar offret.

Elin Beijer, redaktör

Idag vet män att de går fria från större delen av alla sexualbrott som sker. Risken att få rättslig eller socialt straff är minimalt, vilket leder till att det fortsätter att ske. De inser heller inte konsekvenserna av sitt brott, hur det påverkar offret. De ger sig rätten att ta det de vill ha. Jag har hört svaret på frågan varför en förövare tar sig rätten till en kropp: “för att jag vill”.
Så länge det inte finns någon konsekvens vare sig rättslig eller social, inget som markerar att det är fel, så kommer samhällets konsensus till denna typ av brott kvarstå. Min åsikt om när man sonat sitt brott? Först när vi ser en reell förändring på grundproblemet mäns våld mot kvinnor kan vi börja prata om hur vi som blir drabbade ska hantera moraliska aspekter av förlåtelse eller acceptans för det vi kommer leva med för resten av våra liv. Vi är inte där än.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy