Han sa: ”Lämnar du så tar jag livet av mig”

Cissi Wallin om kackerlacks-mannen. Som håller en känslomässig gisslan och bryter ner en bit för. Han som är så väldigt svår att lämna, eftersom kvinnor lärt sig att tänka ”han slår mig ju i alla fall inte”. Och gissa vad som hände efter hans femtionde självmordshot...

Han låg framför dörren och grät. Han blockerade därmed också utgången, den ut i hotellkorridoren och min enda väg därifrån. Han hade slängt sig ner på den bruna heltäckningsmattan, som en filmande fotbollsspelare, och bankade nävarna i mattan. Nej, jag pratar inte om ett barn utan min då 30-årige så kallade kärlek. Det är sju år sedan nu. Då fattade jag inte, då var jag så fast i det. Nu vet jag precis vad han höll på med. Det som så många män utsätter kvinnor för i relationer hela tiden – psykisk misshandel och känslomässig utpressning.

Foto: Privat

Och nu kanske någon är snabb med att ropa att kvinnor minsann också kan ägna sig åt psykisk misshandel. Men faktum är: vi har inte otaliga mansjourer för män vars flickvänner eller fruar hotat, stalkat, skrämt, slagit, begått övergrepp och ja, hela den glidande skalan. Min samlade erfarenhet efter ett decennium som journalist och feminist är att män utsätter kvinnor för känslomässig misshandel och mentalt gisslantagande i betydligt högre utsträckning än vice versa. Och det är så normaliserat att vi mest av allt upprepar ”han slår mig i alla fall inte”. Som att allt annat än just det skulle vara acceptabelt.

Vi hade börjat bråka om hans kontrollbehov, och när jag till slut sa de bevingade orden ”jag orkar inte mer” så plockade han fram sina bästa skådespelar-skills.

Nej Björn slog mig aldrig, men han höll mig kvar i den totalt dränerande känslomässiga gisslansituationen i månader. Han varvade gaslighting (alltså att konstant förminska och förvränga mina upplevelser) med rena hot om att ”lämnar du mig så tar jag livet av mig”. Jag, likt otaliga andra kvinnor, hade jag därmed oerhört svårt att lämna. Och det var ytterligare ett självmordshot han dramatiserade där på hotellgolvet, på vår första och tack och lov enda utlandssemester tillsammans. Vi hade varit i Turkiet i två dagar. Han hade bevakat varje steg jag tagit, varit nitiskt svartsjuk på varenda snubbe jag ens givit en blick. Vi hade börjat bråka om hans kontrollbehov, och när jag till slut sa de bevingade orden ”jag orkar inte mer” så plockade han fram sina bästa skådespelar-skills. Allt för att jag skulle stanna kvar med honom i det destruktiva, det som bröt ner mig bit för bit.

Jag ägnade timmar åt att trösta honom den kvällen. Minns att det gick från klarblå himmel till skymning utanför fönstret. Han skakade, slog omkring sig, blockerade dörren med sina nästan 190 centimeter. ”Lämnar du mig förlorar jag allt!”, snyftade han mellan vredesutbrotten. Och jag kunde ju inte annat än lova att vi skulle fortsätta, att han såklart skulle få mer tid till att ordna upp sina problem, att jag skulle finnas där såsom han (påstod att han) funnits där för mig.

Foto: Privat

Resten av resan är blurrig. Minns att jag knappt åt, att jag levde på jordnötter och bubbelvatten med citronsmak. När jag kom hem till min lilla lägenhet med ledsna växter så var det midsommarafton. Jag fick en panikångestattack och hamnade på akuten. Dagen därpå skickade jag smset. Det var över. Han kunde hämta påsen med sina grejer hos vår gemensamma vän. Han svarade inte. Jag hade aldrig känt mig så lättad, men samtidigt så förkrossad på samma gång. Sen började han ju ringa och ringa. Hota och truga. Tack och lov hade jag bra vänner som i stort sett tvingade mig att inte falla dit igen. Min kompis Sara skaffade ett nytt telefonnummer åt mig, och raderade honom ur min kontaktlista.

Det kostade mig så väldigt mycket, det hämmade mig på så många plan att ha levt i en relation med den sortens man – en kackerlacka.

Han tog såklart aldrig livet av sig. Tjejen han hade efter mig hotade han med samma sak. Och tjejen efter henne, vad jag hört. Han lever än. Som en kackerlacka som tar sig fram, med siktet inställt på kvinnor i sköra lägen i livet att sätta klorna i. Jag? Två månader senare, efter att jag till slut lyckats göra mig av med fanskapet, så slog den posttraumatiska stressen till med full knockout. Läkaren på öppenpsyk skrev ut maxdos antidepressiva. Jag fick gå i traumaterapi. Det kostade mig så väldigt mycket, det hämmade mig på så många plan att ha levt i en relation med den sortens man. Som såklart är alldeles för mycket narcissistisk psykopat för att ta livet av sig för att ännu en kvinna han utsatt tagit sig ur hans grepp. Tyvärr är vi fostrade till att tro på det, på att den här typen av män och deras kontroll är såväl viktig som riktig.

Det är den inte. Det enda som är viktigt, rentav livsviktigt är att vårt gemensamma systerskaps-bekämpande av kackerlackorna fortsätter. Vi måste stampa på dom tills dom slutat sprattla.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy