Röster

Ingen befordrar en surfitta

- en text om vad som händer när man säger ifrån

KRÖNIKA. Utstötning, förminskning och feminaziförklarande. Jenny Bengtsson om hur en “hård men hjärtlig” arbetskultur aldrig samtidigt kan vara en sund arbetskultur.

”Du är ju jätteduktig men måste du vara så arg hela tiden?”

Frågan kom emot mig under ett så kallat utvecklingssamtal på en tidigare arbetsplats och får i den här texten statuera exempel för hur det alltför ofta blir när man slutar att finna sig i – och istället börjar säga ifrån mot – skit på jobbet.

Om de många åren i restaurangbranschen lärde mig något så var det att det inte finns något klimat på en arbetsplats som kan beskrivas som ”hårt men hjärtligt” – och som samtidigt är bra eller sunt.

Mot sexism, sexistiska kommentarer och skämt i samma kategori, mot rasistiska diton och mot kränkande strukturer och beteenden på arbetsplatsen. Den som inte vill delta i machokulturen på sin arbetsplats, i vilken bransch det än gäller, görs obevekligen till utböling.

Om de många åren i restaurangbranschen lärde mig något så var det att det inte finns något klimat på en arbetsplats som kan beskrivas som ”hårt men hjärtligt” – och som samtidigt är bra eller sunt. Den ”hårda men hjärtliga tonen”, det höga taket eller det uttjatade ”vi är som en familj här” är nästan uteslutande ett systematiskt ursäktande och undansopande av vad som egentligen ofta är en rakt av kränkande arbetsmiljö, antingen mot flertalet eller mot fåtalet.

Illustration: Caritaritar

I USA kallas den här typen av arbetsplatskultur för ”hostile work environment”. På svenska finns det egentligen inget riktigt passande uttryck för detsamma, men uttrycket ”machokultur” kommer skapligt nära. Vad det handlar om är alltjämt en exkluderande arbetsplatskultur och arbetsmiljö som alla inblandade i slutändan tar stryk av men som få vågar eller orkar protestera mot.  

Visst, jag var ju jätteduktig, men reducerades ändå till att vara mest ’arg’ och ’på barrikaderna’.

”Det känns som att du står på barrikaderna hela tiden”, fortsatte chefen i det där utvecklingssamtalet. En månad tidigare hade jag dragit igång ett fackligt ärende mot en annan chef som kallat en kollega för ett rasistiskt tillmäle. Under den här tiden hade jag också synts och hörts en del olika medier som uppmärksammat min dåvarande fackförenings arbete mot sexuella trakasserier mot arbetarkvinnor. Någonstans hade alltihop antagligen blivit för mycket för den här chefen. Visst, jag var ju jätteduktig, men reducerades ändå till att vara mest ”arg” och ”på barrikaderna”.

Och inte bara jag. Över hela arbetsmarknaden drabbas kvinnor av de konsekvenser som följer med att säga ifrån. Det är kanske mest tydligt när kvinnor tar plats i traditionellt mansdominerade branscher eller på mansdominerade arbetsplatser, men det sker överallt.

Kvinnor som arbetar på arbetsplatser med utpräglad machokultur har i princip bara tre val. Att säga upp sig och låtsas som att nästa arbetsplats säkert blir bättre, att mota bort sina känslor och själv bli en del av den skadliga kulturen, eller att säga ifrån. Men det sista – som givetvis är det rätta inte bara för den enskilde utan också för alla andra – kommer med ett pris: utstötning, förminskning och feminaziförklarande. Och på längre sikt: karriärsframsteg som uteblir och lönekurvor som planar ut.

Ingen befordrar en bråkstake, surfitta eller barrikadfeminist.
Men så länge det krävs att vi står på barrikaderna för självklarheter så tänker i alla fall jag fortsätta säga ifrån, inte bara för min egen skull, utan för alla andras också.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy