”Jag var 8 när jag kallades hora första gången”

GARDET granskar nu pojkar och unga mäns kvinnosyn. Och hur svenska samhället tar ansvar för att stävja problemen med till synes eskalerande sexism, att pojkar redan i lågstadiet kallar flickor för ”hora” och tar sig friheter med tjejers kroppar och integritet. Vad säger lärarna? Hur mycket ansvar tar föräldrar? Och på hur stort allvar tas de unga tjejernas vittnesmål? GARDETs Hanna Bergwall skriver om några egna, tyvärr alltför vanliga erfarenhet från skoltiden.

Jag var bara 8 år gammal första gången jag blev kallad för hora. Jag minns det som att det var igår. Det var på skolgården, precis intill linbanan och det var varmt ute. Vi gick i samma klass trots att han var ett år äldre än oss andra. Vi hade rast när 9-åringen kom fram och sa det förbjudna ordet.

”Hora”.

Jag visste inte exakt vad det betydde men att det var illa, riktigt elakt, det förstod jag. Den här skoldagen var inte som alla andra skoldagar. För just den här dagen kommer jag för alltid att minnas som startskottet för ett liv kantat av mäns konstanta övertramp.

Det dröjde inte länge innan min lista av erfarenheter utökades. Jag är fortfarande 8 år. Efter gympan när vi skulle duscha kom en annan klasskompis, också en pojke, inspringande för att se nakna tjejer. Jag blev rosenrasande (jag var nog en häxa redan då) och rusade till läraren.

“Men Hanna, du är ju mycket mer mogen än pojkarna, de har inte kommit lika långt som du. Därför beter de sig såhär”.

Det var svaret jag fick. Sen var det slutdiskuterat. Ett är säkert, lärarens ord var betydligt mer kränkande än pojkens handling.

Några pojkar höll fast och juckade mot två tjejer i klassen.

En händelse som verkligen har etsat sig fast på näthinnan var från högstadiet. Några pojkar höll fast och juckade mot två tjejer i klassen. Det var precis utanför gympasalen. Tjejerna skrattade ett skratt som var allt annat än hjärtligt och jag kände ett förakt gentemot dem. Hur kunde de låta pojkarna göra så? Hur kunde de skratta? Idag förstår jag att min reaktion var en del av vad vi kallas internaliserat kvinnohat och att de enda som gjorde fel var pojkarna. Men det hade vi inte fått lära oss. Det enda vi fick höra om och om igen var ursäkten att “pojkar är omogna”.

Inte mycket verkar ha förbättras sedan 00-talet när Hanna gick i högstadiet. Vi i GARDET kommer ta reda på mycket om hur och varför såpass många unga killar, framtidens män, tycks kunna hålla hela skolor i skräck. Hur vuxenvärlden hanterar det och vem som tar konkret ansvar för en förändring.

Följ artikelserien här på sajten, och läs vittnesmål och ytterligare inlägg på vår Instagram.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy