Granskning

Kvinna i Sverige – så rättslös är du

Vi vet att vi är rättslösa. Men exakt hur rättslösa kan vara svårt att greppa. Gardet ger dig den smärtsamma och alarmerande sammanfattningen.

Nästan ingen kvinna ljuger om sexuella övergrepp, ändå förutsätts att alla kvinnor ljuger tills motsatsen är bevisad. Domarna är få i paritet till antalet anmälningar och då är ändå mörkertalet, de som inte vågat anmäla alls, så många fler än de som anmäler. Att träda fram är en risk och tystnaden kan tyckas trygg i jämförelse med den process en anmälan innebär. Och i jämförelse med att inte känna sig hörd eller trodd. 

Två män, Hagamannen och Örebromannen som begått flertalet överfall och våldtäkter, beviljades villkorlig frigivning och om de sköter sig i ett år så upphör övervakningen. Detta är alltså två män som notoriskt våldtagit kvinnor, två män som dömts för grova våldtäkter men trots detta får rätten att röra sig fritt i samhället. Beviljade en ynnest, även då kriminalvården ansett att risken för återfall är hög. 

Skärmdump: Västerbottens-kuriren

SVT rapporterade förra året om att Örebromannen fått stärkt personskydd, alltså en stärkt skyddad identitet, något allt för många kvinnor blivit nekade. I praktiken innebär detta att han kan vistas i samma område som vem som helst av oss, och på inga sätt, har vi möjlighet att kontrollera detta. 

Kriminalvården uppger att ”när du avtjänat två tredjedelar av ditt fängelsestraff ska du bli villkorligt frigiven, om det inte finns synnerliga skäl”. 

Den risk kvinnor utsätts för genom att dessa två män befinner sig på fri fot är tydligen inte synnerliga skäl nog för att nekas denna rättighet. Rätten till kvinnors trygghet trumfas av rätten till ett förkortat fängelsestraff, trots horribla brott och med vetskap om att serievåldtäktsmän är just notoriska sexualbrottslingar. Utöver Hagamannen och Örebromannen finns det fler. Så många fler män som vi aldrig hör talas om, aldrig ser en nyhetsnotis om. De går fritt på våra gator, de bli frisläppta – om de ens blir dömda.

Att förövare får tillgång till yogakurser ”för att lära sig lugn”, medan kvinnor, utsatta för våldtäkt, blir nekade brottsofferadvokat i Högsta domstolen ter sig tragikomiskt

Under fängelsetiden får, enligt kriminalvården, män dömda för bland annat sexualbrott tillgång till lugnande yoga. Dom kan även få lära sig sy eller gå drama- musik- eller skrivkurser. Att förövare får tillgång till yogakurser ”för att lära sig lugn”, medan kvinnor, utsatta för våldtäkt, blir nekade brottsofferadvokat i Högsta domstolen ter sig tragikomiskt och säger något om hur vårt samhälle värderar kvinnor, och framförallt utsatta kvinnor. 

En kvinna som blivit nekad advokat berättar för SVT nyheter att ”-Jag hade ingen aning om vad som hände, jag fick ringa runt själv och blev hänvisad runt till olika åklagare. Det kändes som att jag blev bortglömd, som att jag liksom försvann ur bilden.”

Är detta värdigt en rättsstat? Att en kvinna, utsatt för våldtäkt inte får tillgång till en advokat, någon som kan ge henne stöd, adekvat expertis men också lugn, medan en våldtäktsman får humma sig igenom sitt fängelsestraff på en yogamatta. 

Männen, de som begått sexualbrott gentemot kvinnor och barn, får genomgå en behandling som kallas ROS. Det sägs förebygga återfall till sexualbrott, men, behandlingen är dock helt frivillig. 

Skärmdump: svd.se

Kriminalvården anger i en undersökning av ROS att ”Resultaten visar på relativt små skillnader mellan behandlings- och jämförelsegrupp med avseende återfall i sexualbrott”. Den behandling som används för att kunna skydda allmänheten och framförallt kvinnor mot dessa förövare, visar således på liten verkan för de män som valt att gå ROS. Delar ur behandlingens tas nu, efter 20 år, bort då de kan öka återfallsrisken.

Det för tanken vidare till Kvinnojourer som går på knäna, de har inget garanterat statligt stöd och är i beroendeställning till ideella krafter och allmänhetens bidrag för att klara sig. Medan ROS slukar skattemedel efter skattemedel, trots liten verkan av behandlingen, står det samtidigt hos polisen.se, gällande information till offer som överlevt sexualbrott, att ”Ideella organisationer med jourer för brottsutsatta finns på de flesta orter i landet. Du hittar dem via Brottsofferjouren eller Kvinnofridslinjen.”

För ett par år sedan fick en dömd pedofil hjälp med att skaffa ett boende i ett område med flertalet barnfamiljer.

Efter fängelse så får förövare hjälp att återanpassa sig till samhället igen, vilket  ska hjälpa dem att inte återfalla i brott. Hjälp med det sociala, kontakter med olika myndigheter, hjälp att söka bostadsbidrag, arbetssökande, boende och så vidare kan erbjudas. För ett par år sedan fick en dömd pedofil hjälp med att skaffa ett boende i ett område med flertalet barnfamiljer. Återfallsrisken för denna man var, även den, klassad som hög. Han återföll i brott; en femårig flicka blev utsatt för övergrepp.

I början av 2017 sändes Kalla faktas program ”På liv och död”. Programmet handlar om våldsutsatta kvinnor, som enligt lag ska få långsiktigt stöd och hjälp av socialtjänsten, men någon egentlig hjälp var det inte talan om. Många kvinnor fick själva  söka osäkra andrahandskontrakt med ständig risk att tvingas tillbaka till de otrygga hem de en gång flytt ifrån. 

En mamma berättar under reportaget att socialtjänsten gett henne tre dagar på sig att hitta ett nytt boende, då hennes dåvarande placering gick ut. 

Örebromannen dömdes till att betala ungefärligt 730 000 kronor i skadestånd till sina offer. Det kan låta mycket, men om vi tar i beaktande att detta belopp ska delas upp mellan 14 stycken våldsutsatta kvinnor så känns 730 000 kronor mer som ett hån. Särskilt om vi jämför med vad de tre män som friades för gruppvåldtäkten i Fittja fick. Trots att deras DNA kunde fastställas från sperman på kvinnans kläder, blev de friade och fick de ersättningar på mellan 195 000 och 220 000 kronor.

Skärmdump: Mitti.se

Vi har också fallet år 2015 då hovrätten gick emot tingsrättens dom och friade två män för våldtäkt på en passagerarfärja, deras skadestånd landade på hela 262 000 samt 308 000 kronor.

En annan man i 50-årsåldern dömdes för våldtäkt då han gjort en 13-årig flicka gravid, mannen blev senare friad i hovrätten då han påstod att han sov under hela våldtäkten. Hovrätten gick på mannens linje och mannen friades helt, dessutom beviljades han ett skadestånd på 95 000 kronor.

Skadestånden betalas ut för det lidande dessa män blivit utsatta för…  

Stora belopp som dessa ser många våldtäktsoffer, ironiskt nog, aldrig skymten av trots det enorma lidande som de flesta som har överlevt sexuellt våld måste genomleva resten av sina liv. Räknas kvinnors lidande? På riktigt?

Brotten mot kvinnor och flickor rabatteras. 

Ställ det mot ett fall 2016 då två flickor utsattes för våldtäkt av en man i 20-års åldern. Mannen dömdes till 3 års fängelse för dessa våldtäkter samt till skadeståndsbelopp på 130 000 samt 140 000 kronor, belopp som hovrätten sänkte till 115 000 vardera.

Eller 2018, då två unga män dömdes för att ha våldtagit två flickor. Efter överklagan i hovrätten stod brottsrubriceringen fast, men en av männen, som begått två våldtäkter, fick sitt straff minskat och skadeståndet sänktes från 135 000 till 115 000 kronor. Brotten mot kvinnor och flickor rabatteras. 

2013 döms en ung man för att ha filmat ett samlag med en kvinna, mot hennes vetskap, och spridit denna film på nätet. Hovrätten sänker skadeståndet på 130 000 kronor till 25 000 kronor då hovrätten ansåg att ”det med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.” Att kvinnan varken velat eller vetat om att hon blivit filmad och att hon måste leva med att ytterst intima och integritetskränkande bilder av henne florerar på nätet, fritt för framtida arbetsgivare och kollegor att se, verkar inte ha vägts in.

Skärmdump: svt.se

Väg det mot den kvinna som efter #metoo, som för övrigt en man har blivit beviljad varumärkesskydd på, dömdes för grovt förtal. Hennes brott var att berätta att hon hade blivit utsatt för sexualbrott av en manlig regissör, utan att namnge honom, i en hemlig och sluten grupp på Facebook. Hon dömdes till villkorlig dom, dagsböter samt till att betala regissören 60 000 kronor. Värt att notera är att rätten endast prövat förtalet och inte det övergrepp kvinnan berättat att hon blivit utsatt för.  

När det kommer till just förtal, och i detta avseende sexualbrott, så kan man dömas trots att utpekad person blivit dömd. Sanningshalten i det man berättar spelar således ingen roll när det kommer till förtal. Inte heller spelar uppsåt någon roll, en kvinna kan alltså välja att berätta för sin egen skull, för att äga sin historia och utan uppsåt att skada, men ändå bli dömd för just förtal. Om en våldtäktsman inte haft uppsåt att våldta, så blir han dömd till ett mildare brott och straff, tidigare har detta var skäl till att många våldtäktsmän blivit friade.

En kvinna som riskerar straff, böter och skadestånd för att berätta sin historia, vilket är tungt nog utan denna risk, tjänar på att vara tyst.

I praktiken så tystar detta kvinnor. En kvinna som riskerar straff, böter och skadestånd för att berätta sin historia, vilket är tungt nog utan denna risk, tjänar på att vara tyst. Om det innebär en risk att söka stöd hos andra, kommer sökandet utebli. Om det innebär en risk att tala, att berätta sin sanning, då kommer kvinnors verklighet aldrig att bli sedd, förändring kommer inte att ske och kvinnor kommer att fortsätta leva med och i tystnad. 

När förtalsanmälningar blir vanligare, ett medel för att tysta, blir kvinnor mer rättslösa. De förlorar sin röst, rätten till sin historia och förmågan att påverka genom att dela med sig av sina öden. Kvinnor kommer förlora trösten som finns i det gemensamma. Tystnad är mer värdigt än att behöva censurera sin verklighet. Vi blåser ut den gnista av hopp som #metoo var, och vi blåser ut den med hjälp av lagen. Dessutom förstärker dessa förtalsanmälningar och domar en skev uppfattning hos befolkningen, nämligen den att kvinnor ljuger om sina upplevelser; hon blev ju dömd för förtal.

Då ska ändå tas i beaktande att domen inte säger något om sanningshalten i det hon har sagt, på samma sätt som nedlagd anmälan inte säger att man är friad eller rent av oskyldig, eftersom målet aldrig prövats. En nedlagd anmälan säger ingenting om vad som faktiskt har hänt, bara om vad som kan bevisas och knappt ens det… 

Det råder en nästan patologisk förnekelse inför kvinnors utsatthet, rättslöshet och mäns plats över kvinnan i vårt Sverige. För att vi tycks se på oss själva som redan jämställda och klara.  

Att antalet dömda våldtäktsmän per år i princip kan fylla ett Ryanair-plan till Kroatien medan antalet kvinnor som uppger att de blivit utsatta för sexualbrott uppgår till fler än det bor människor i hela Södermanland, borde måla upp en tydlig bild av kvinnors rättslöshet; under his eye.

Att nya metoder att tysta kvinnor inkorporeras i samhället är föga förvånande. Det har i alla tider förekommit genom både subtila och brutala sätt, från häxbränningar till att tysta kvinnor med stöd av lagen. 

Vi har lagar avsedda att skydda kvinnor samt ge dem upprättelse, men hur fungerar de faktiskt i praktiken?

Kvinnors rätt till säkerhet och värdighet står utanför lagen. Vi har lagar avsedda att skydda kvinnor samt ge dem upprättelse, men hur fungerar de faktiskt i praktiken? Tomma ord, akademiska diskussioner, nya hårdare tag, politiska slagord och verklighetsfrånvända teorier, vi kan diskutera i all evighet, eller låta slöjan falla och faktiskt se vad som pågår. 

2018 anmäldes omkring 22 500 sexualbrott i Sverige. Anmälningar om våldtäkt uppgick till 7958 brott, majoriteten mot kvinnor eller flickor. 5 procent av våldtäktsanmälningarna avskrevs omedelbart, utan någon form av utredning. Totalt ledde 198 våldtäktsanmälningar och 26 anmälningar gällande grov våldtäkt till fällande dom, detta är en försvinnande liten del, gör matten själva. Förövarna var uteslutande män.

Skärmdump: svt.se

Samtidigt uppgav 1 av 3 kvinnor i åldern 20-24 år att de utsatts för sexualbrott. Det motsvarar ca 100 000 kvinnor. Det säger en hel del om mörkertalet, om hur många som faktiskt aldrig vågar anmäla eller hur många som inte orkar gå igenom en rättsprocess där de ifrågasätts och granskas eller ställs i en ord-mot-ord situation. 

Frågor om kvinnans klädsel och huruvida hon var full eller inte kanske är på väg att utdateras, men genom samtyckeslagen inriktas frågorna istället mer på mannens förmåga att förstå om hon faktiskt gett sitt samtycke. Kunde han förstå hennes nej? Kan man utesluta att hon gillade våldsamt sex eller att hon vill hämnas för att han avvisat en relation? Och vad är acceptabelt samspel och sex, inför lagen, i vår porrskadade verklighet där alla gränser suddats ut? 

En ny studie vid Göteborgs Universitet visade att över hälften av deltagarna ansåg att våldtäktsoffer till viss mån får skylla sig själva.

Vittnesmålen om att inte orka igenom den processen är otaliga. En ny studie vid Göteborgs Universitet visade att över hälften av deltagarna ansåg att våldtäktsoffer till viss mån får skylla sig själva. Utifrån de normer vi strukturerat samhället med tycks vi ha svårt att komma ifrån bilden av mannen som den som inte kan kontrollera sin lust och som därigenom inte kan stå till svars för sina handlingar under ett kåthetsrus. Medan kvinnorna alltid förväntas ha full kontroll och göra allting rätt för att behålla sin trovärdighet. 

Skärmdump: svd.se

Utgångspunkten trots ny lagstiftning är fortfarande inte att vi utgår ifrån att offret talar sanning utan antagandet kvarstår att hon alltid eventuellt ljuger. Det är inte lagstiftningens syfte men lagstiftningen lever i vår samtida kontext. Frågan kvarstår om samtyckeslagen räcker för att ändra attityden om kvinnans delskuld i sin våldtäkt genom att lagstiftningen riktar ett större intresse på männens kapacitet att förstå situationen. Får detta fler att våga anmäla? 

Vi ser nu hur förövare, kränkta efter den revolution av kvinnor som stod upp för sig själva och talade ut under #metoo, tar tillfället i akt att försöka göra berättandet till en kriminell handling. Klarar rättssystemet inte av att fälla, kan vi då riskera att berätta? Vi vet att endast några ynka procent av anmälningarna leder till domar, på grund av bristande utredning eller om offret inte gjort alla rätt efter manualen. Varit för omskakad, rädd, chockad, känt skam och inte anmält exakt efter konstens alla regler. Och även när man anmält och gjort allt rätt verkar det synnerligen knepigt att få till en dom. Kvinnor vet vad det innebär. Vem ska lyssna? Vem ska tro på en? Och kanske framförallt vem bryr sig? Och kommer man behöva betala förövaren för det övergrepp man utsattes för?

Eftersom historien ständigt upprepas och vi saknar ett reellt rättsligt skydd så har vi internaliserat att våra historier inte räknas, att vi förmodligen inte kommer bli trodda. Kan vi inte bevisa det som hänt får vi helt enkelt välja vad vi mäktar med, orkar vi stå kvar vid anmälningen? Mannens heder och rykte tycks alltid viktigare än kvinnors säkerhet och rätt till sin upplevelse och upprättelse.

Risker och repressalier ska inte tillfalla de utsatta och kväva deras röster. Varför ska vi ens berätta? 

Jurister med tvivelaktig moralisk kompass driver en agenda för att tysta oss ytterligare. Vill vi fortsätta ha det så här? Tycker vi att det är rimligt att våldtäktsmännen får rätten till våra historier? Är det rättssäkerhet att männens frihet och anseende är viktigare än kvinnors rätt till trygghet och upprättelse? Detta är inte likhet inför lagen. Risker och repressalier ska inte tillfalla de utsatta och kväva deras röster. Varför ska vi ens berätta? 

För att förändra detta måste det till ytterligare ändring i praxis och lagstiftning. Det måste finnas ett undantag och skydd för kvinnor när det kommer till att anmäla om förtal vid övergrepp, våld och sexualbrott. Orättvisan i att inte ses som fullvärdig medborgare när det kommer till övergrepp mot våra kroppar är förödande. Minns alltid att inte dömd inte betyder oskyldig. Och lyssna alltid på de kvinnor som vågar berätta. Tro på dem. 


Av: Gisela Backlund och Mikaela Marakovic

Källa:

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy