Röster

Kvinnovården i sitt sämsta ljus

KRÖNIKA. När det som inte får hända ändå händer och barnet i magen dör - visst tar vården hand om en då? Det är tyvärr inte alltid sant. GARDET's Merly Åsbogård berättar om en erfarenhet som får tårarna att rinna.

Det är med den största varsamhet och ödmjukhet jag vill skriva om något jag själv aldrig vill komma i närheten av att uppleva. Och jag har den största respekt för de som tvingas genomlida vad jag bara kan föreställa mig är helvetet på jorden. Att förlora sitt barn i magen. Att sedan behöva genomlida en igångsättning och en förlossning är mer än jag klarar av att tänka på.

Det är över tio år sedan och ändå tåras ögonen gång på gång medan hon berättar för mig. Hon berättar hur kräkningarna kom från ingenstans och blev värre och värre. Hur hennes smärtor i magen, vid levern, förvärrades men också om hur hon blev hemskickad.

När beskedet väl kom att hennes ofödde son dött försvann marken under hennes fötter.

Deras första barn, som var så efterlängtat, hade dött och skulle nu födas ut.

Två föräldrar som krossas under det värsta av besked söker desperat efter någon sorts vägledning. Istället får de bara korta instruktioner utan närmare förklaring om vad som kommer hända.

Deras första barn, som var så efterlängtat, hade dött och skulle nu födas ut. Varför det fortfarande är praxis att mer eller mindre tvinga kvinnor att genomlida detta kommer jag aldrig förstå. De säger till henne att det är det bästa.

Hon lämnas ensam i ett rum tillsammans med sin partner.

Foto: Lotta Lundberg / Drömma

Smärtorna äter upp henne. Att säga att det är det värsta hon har varit med om är en underdrift.  När barnet väl lämnat henne sitter moderkakan kvar. Medan någon drar i navelsträngen med all sin kraft häver sig två personal, de kan ha varit läkare, över hennes kropp och pressar hennes mage samtidigt.

Det går inte. Då sövs hon och moderkakan tas bort…

Nu kommer tårarna.

De kunde alltså söva henne för att ta bort moderkakan men inte för att bespara henne all skit innan? Strax därefter fick hon lämna sjukhuset. Hon fick höra att de behövde rummet till någon annan.

Strax därefter drabbas hon av något som hon själv kallar för psykiskt sammanbrott. Synen, uppfattningen, orden – allt blir liksom till grumliga vanföreställningar om hennes döda barn. Hennes man har senare berättat hur rädd han var när hon försvann in i en dimma där mitt framför honom. Han kände en enorm maktlöshet. Först kunde han inte rädda sitt barn och nu kände han det som att hans partner försvann mitt framför hans ögon.

De hittade tillbaka både till livet och varandra, men kvar finns den förbannade bitterheten. Ilskan över att hennes kropp inte kunde fått besparas ytterligare trauma, ytterligare lidanden. Som att lidandet av att förlora sitt barn inte var stort nog. Hon kände det som att hon skulle straffas ytterligare.

”Jag förstår att det inte är något någon kan förbereda en på men de behöver väl inte göra det värre?”

Det blev ingen uppföljning med samtal och stöd. Varför vet jag inte, jag har pratat med andra och vet att det finns. Det var som att hon och hennes partner glömdes bort helt och hållet. Eller för att uttrycka det som hon själv gjorde i vårt samtal.

”Det var som att vi inte räknades.”

I genomsnitt föds fyra döda barn per 1 000 födda.

Dödföddhet innebär att ett barn dör i magen efter vecka 22. I genomsnitt föds fyra döda barn per 1 000 födda. Trots forskning är det stora oklarheter kring dödföddhet och andelen barn som föds utan livstecken har inte minskat under de senaste tio åren.

Vi kan inte påverka det vi inte kan förändra och sorg och vanmakt går många gånger hand i hand. Det vi kan påverka är att inte göra lidandet större för dem som drabbas. Att behöva känna som kvinnan i den här texten gör tio år efter händelsen är inte ok.

Att behöva genomlida en förlossning efter att barnet inte överlevt i magen borde ske om den födande önskar, inte förr och aldrig som ett tvång. Jag upprepar, ALDRIG som ett tvång. Det finns någon vansinnig tro som vägrar försvinna inom vården: att kvinnor ska stöpas i smärta. Det får vara ett abrupt slut på det nu.

Ge dessa föräldrar den vård de har rätt till. Se dem, möt dem och låt dem höras. För i allt som vi inte kan påverka så kan vi åtminstone påverka detta.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy