Röster

När det sjuka blir vardag

Steg för steg, småsak för småsak, förskjuter han dina gränser. Tills den dag när du inser att de små sakerna aldrig var små och att nya gränser är svåra att bygga. GARDET har tagit emot många kvinnors berättelser om våld i nära relationer. Här berättar en av dem hur det känns att befinna sig i en situation där mannen du en gång älskat bryter ner dig bit för bit.

Det är lätt att fördöma en handling när man hör den berättas av någon annan. När man läser om den i en tidning. När din bästa vän berättar om den. Man ser direkt vilket enormt snedsteg. Vilken obalans. Ser hon inte sitt eget värde här? Varför säger hon inte nej?

Så varför är det så annorlunda när det händer en själv?

Illustration: Edholm Ullenius @edholmullenius

Mannen du träffar är som ingen annan. Ni blir förälskade och bygger ett liv tillsammans. Ni till och med skapar nytt liv tillsammans. En relation har inte bara en vinkel, en känsla, eller ett rätt. En relation innehåller ett helt liv av känslor och händelser som alla ska balanseras noga avvägt för att viljor ska mötas, behov ska omhändertas och en hel familj ska må bra. Då är det lätt att gå vilse när den du älskar sätter sina egna behov framför en annan människas vilja. När den du lever med brister i den grundläggande respekten av en annan människas värde.

Kanske, kanske måste jag anstränga mig ännu lite mer för att han ska vara lycklig…

När vardagen blivit allt ni vet och ni levt så länge tillsammans att du inte minns det som var innan. När du inte längre ser utanför den roll du tagit eller blivit tilldelad. När han ser igenom dig och alltid vill ditt bästa, det är ju det han säger. Att han älskar dig. Allt han säger är av kärlek och omtanke och när det är mannen som du älskar som säger det, då tror du på det. Kanske jag behöver medicin ändå, han säger ju att det är för mitt eget bästa. Jag behöver nog gå ner i vikt. Kanske visar jag inte min kärlek tillräckligt mycket ändå. Kanske, kanske måste jag anstränga mig ännu lite mer för att han ska vara lycklig och känna sig lika älskad som han får mig att känna mig. För han säger ju att han inte kan leva utan de där sakerna som jag inte vill göra.

Grejen är att det till en början inte rör sig om några stora saker. Det låter banalt att säga det högt och vem ska jag ens berätta för? På ytan ser allt bra ut och vem ser den där svarta blicken utom jag? Ingen. Ska jag säga om det där med att han ger mig ”råd” om vad jag ska ha för kläder och pekar på andra kvinnor på stan som ser ut sådär som han tror att jag skulle kunna om jag bara försökte? Det låter väl inte så farligt… Det är bara det att det händer så ofta att jag känner att han inte älskar mig som jag är. Att han inte lyssnar på svaret.

Goda råd blir till ’Du borde kolla på porrfilm för att lära dig något nytt’.

Men sen går åren och goda råd blir mer till tvång. Goda råd blir till sexleksaker som köps och ställs fram utan att fråga. Eller vänta, jag har ju faktiskt sagt nej flera gånger men likväl kommer de fram, igen och igen. Goda råd blir till ”du borde kolla på porrfilm för att lära dig något nytt”. Goda råd blir också att kommentera varför jag aldrig anstränger mig för att göra mig fin längre – där ”fin” betyder att klä sig till någon annan än mig själv. Agera som kvinnor i en porrfilm. DET skulle bevisa att jag älskade honom. Varför kan jag inte bara älska honom? Vi har ju pratat om det så många gånger. Han har ju redan förklarat men ändå kan jag inte ändra mig, säger han. Fast han berättat för mig hur det får honom att må när jag inte vill, så ändrar jag inte på mig. Det måste ju betyda att jag inte älskar honom?

De små sakerna läggs på hög. Gränsen över vad som är små saker har sedan länge förskjutits. Att gråtandes säga att jag inte vill, för att sedan varje gång behöva avstyra det, har blivit vardag. Att läsa av signaler för att förhindra irritationen och den svarta blicken, sker varannan vecka, sedan varje vecka, sedan varje dag… Gränserna förskjuts. Om jag inte får honom att känna sig älskad, då kommer han sluta älska mig. Jag vet ju också att ingen kommer älska mig lika innerligt som han. Gränsen är förskjuten eller kanske rent utav helt borta, när hans behov nu också blivit mitt ansvar. Att hålla koll på dagarna för att ta initiativet innan hans humör blir till högspänd tystnad eller dåligt humör gentemot mig och barnen. För det ligger på dig att se till att hela familjen mår bra, att allt rullar på. Du råkade bara glömma bort att du inte fick luft under tiden.

För du vet egentligen att det han kallar kärlek är fel.

Till slut känns det som att du ligger på botten av en sjö med konstant lock för öronen. Ständigt på rutin, autopiloten på, utan att tänka eller känna efter för då går du sönder. För du vet egentligen att det han kallar kärlek är fel. Det du byggt hela ditt liv på är falskt. Och det ligger på dina axlar att riva upp hela skiten och börja om. Du börjar simma upp mot ytan. Du börjar våga prata med andra. Först då när du jämför dina förflyttade gränser gentemot andras sunda ser du hur det ser ut. Det där när man hör någon annan berätta och direkt ser hur skevt det är. Men den här gången är det ju mitt eget liv. Där kunde jag inte se. Där förlorade jag mig själv.

Försök görs att pressa gränserna tillbaka. Förklara. Berätta. Hur skevt allt är. Det du inte trodde var möjligt, att säga nej, försökte du. Problemet är bara att det du trodde att du kunde lösa med ord och handling för att vinna tillbaka kärleken inte fungerade. Du trodde att om du förklarade att din kropp var din och sex inte var lika med kärlek så skulle han förstå. Om du bara förklarade att varje ”nej” som blev ”okej” raserade hela ditt inre så skulle han förstå. Du sa att varje gång du ställer upp utan att vilja försvinner respekten för dig själv och kärleken för honom, lite i taget. Tyvärr hände då det du aldrig trodde kunde hända – han tog den ändå. Din kropp. Utan ditt samtycke. När du sov.

Du kan inte längre ursäkta hans handlingar som kärlek. Du känner att det inte längre är ditt fel.

Där fanns inte längre någon gräns. Det var nu glasklart. Medan du hör dig själv gå sönder på insidan, så högt att det överröstar ditt bultande hjärta medan mannen du älskade tar din kropp, förstår du ju att det egentligen är såhär det varit hela tiden. Med den lilla skillnaden att du inte längre har en ursäkt för hans beteende. Du kan inte längre missta hans handlingar för kärlek. Du känner att det inte längre är ditt fel, att det aldrig har varit det.

Det är lätt att flytta gränser. Det är svårt att bygga nya. Ställ aldrig frågan till en kvinna varför hon stannade. Hon, som är så stark. ”Varför lät du honom göra så mot dig?”

Den rätta frågan är: varför gjorde han så mot mig?

/Anonym kvinna

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy