Plötsligt förstår jag vad som hände

Jenny Bengtsson berättade inte om våldtäkten på mer än ett decennium, av skam och hänsyn till allt och alla utom sig själv. I somras lyssnade hon på en radiodokumentär som förändrade allt.

När tretton år hade gått berättade jag för första gången. Det var under hashtaggen #mörkertalet som uppmärksammade kvinnor som våldtagits men aldrig anmält. Orden, inte många men tillräckliga för att få fram det väsentliga, flög ur mig i befrielse. Jag var – är – ett våldtäktsoffer. Men jag polisanmälde aldrig.

Men tillbaka till början.

Det var nyårsafton, millenieskiftet. Europe spelade i Stockholm och jag och kompisgruppen tjejer var på fest i en villa någonstans i en närförort. Jag hade linne och en kort kjol. Sexton år gammal och läste journalistik och media på gymnasiet, hängde med kompisar, festade och pluggade. Allt det här är givetvis både fullständigt irrelevant och i allra högsta grad relevant att ta upp samtidigt.

Minnet från nyårsfirandet finns bara, och har alltid bara funnits, uppbrutet i fragment. Jag dricker något som jag inte hade med mig själv. Blir buren ner för en trappa, vidare in i ett rum och lagd på en säng. Kroppen försvinner, den lyder inte. Armar och ben vill inte röra sig ordentligt, som om de inte var en del av min kropp och dessutom hade försetts med olyftbara tyngder. Det går inte att säga något eller säga ifrån, försöken att formulera ord misslyckas och blir läten. Medvetslösheten kommer och går. Under våldtäkten som följer måste våldtäktsmannen hålla upp mig och hålla i mig eftersom min kropp är lealös.

Nästa fragment är i skogen, eller kanske på en tomt. Utomhus i alla fall, krypandes, med blod på knäna och rinnandes längs med benen.

Nästan direkt, liksom om det vore automatiserat, visste jag att jag aldrig skulle berätta om vad som hänt med hänsyn till allt och alla utom mig själv. Kort kjol och linne kombinerat med fest och alkohol skulle leda till horstämpel i skolan, jobbiga samtal, skam hemma. En anmälan skulle bara innebära samma, med tillägg av frågor jag inte då hade kunnat sätta svarande ord på hos polisen. Det som hänt gick inte att förklara eftersom jag inte förstod själv hur det kunde bli som det blev. Följaktligen la jag det på mig själv istället och sedan gick åren med skam, skuld och självhat.

Pusselbitar börjar läggas ihop i huvudet. Plötsligt känns det som att det som hände får en förklaring

Nu har det gått nitton år. Under en resa genom ett somrigt Sverige lyssnar jag på en radiodokumentär (P3 dokumentär) om den så kallade våldtäktsdrogen Rohypnol. Offrens beskrivningar slår emot mig som tusen träffsäkra nålar. Pusselbitar börjar läggas ihop i huvudet. Plötsligt känns det som att det som hände får en förklaring. Tidpunkten var ungefär rätt, eller vad man ska säga – under slutet av 90-talet och första åren av 2000-talet uppmärksammades flera fall av våldtäkter som ska ha skett efter att offren drogats av Rohypnol upplöst i vätska, exempelvis en drink.

En polis som bland annat arbetade med våldtäktsfall på den tiden berättar i dokumentären om den attityd som många inom polisen visade för våldtäktsfall generellt och för den här sortens fall i synnerhet. Hur kvinnors och flickors berättelser slentrianmässigt sänktes med ”förklaringar” som att ”hon nog inte ville bli ertappad med otrohet och därför hade hittat på en våldtäkt”, hänvisningar till klädval och alkohol. Svepande avfärdanden kopplat till att det var ”osannolikt” att det verkligen hade gått till på det sättet eftersom offren bara hade minnesfragment om ens något minne alls.

Inget av det där visste jag då, när det nya millenniet började. Paradoxalt nog var jag dock redan tillräckligt drillad i patriarkatet för att kunna gissa mig till konsekvenserna av att berätta och anmäla. Jag valde tystnad av en anledning.

I efterhand har det visat sig att det inte bara var jag som utsattes den kvällen utan en tjej till. Ingen av oss sa något. Vi fortsatte leva våra gymnasieliv och försökte hantera äcklet och den inåt- och missriktade skulden bäst vi kunde, på var sitt håll.

Drogvåldtäkter har sedan de började uppmärksammas debatterats intensivt och offers upplevelser har alltid förminskats så som den uppgivna polisen i dokumentären berättade om. Otaliga våldtäktsmän har, säkerligen, kommit undan, räddade av, friade av och på grund av det.

Men framför allt – undrar hur många vi är som utsatts egentligen. Som aldrig sagt något eller som försökt berätta men inte blivit trodda, som lagt skulden inåt och som, av förklarliga skäl, aldrig sett polisanmälan som ett alternativ.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy