Röster

Pojkföräldrar – kom igen nu!

Cissi Wallin har två söner, som hon och deras pappa kommer göra allt, med ”genusflum-hjärntvätt” som metod, för att göra bra framtida män av. Men vad är det egentligen som krävs?

Jag har två söner. En del menar att det var ”meningen” – att en så kallad rabiat feminist som jag skulle sätta två blivande män till världen, som jag och deras pappa (givetvis också feminist) fostrar till rimliga mansexemplar. Oavsett mening eller slump så har vi pojkföräldrar ett stort och viktigt uppdrag, nämligen att göra allt i vår makt för att motverka att våra söner blir dåliga män. Och det ansvaret börjar tidigt, och kräver otrivsam rannsakan. 

Min ”stora” pojke är 4,5, lillplutten snart ett år. Och är det något jag lärt mig hittills i föräldraskapets snå(o)riga djungel så är det att det krävs aktiva handlingar, inte passiva tillåtelser. Ska man undvika att söner dras med och färgas av hämmande och giftig manchokultur måste man visa aktivt att och varför det är dåligt. Och visa på bättre alternativ än hjärndöda stereotypa ideal. Man måste vara den ”besvärliga” som aktivt väljer bort vissa lekar, leksaker och attribut. Man måste vara föräldern som vågar kliva in på lekplatsen och markera tydligt att nej, vi slår och puttar inte varann, vi tar inte all plats på bekostnad av andra, vi använder inte vilka ord som helst. Ni killar kan bättre, till exempel såhär (och så visar man andra sätt att leka och bete sig på).

Det finns ingenting att vinna på att låta sin son bli ännu en blivande man som faller in i den på så många sätt hämmande och trånga mansrollen.

En del förfasar sig över ”orimliga förbud”, jag ser det som rent nödvändigt att inte låta småpojkar lära sig att det är rimligt att leka att man ska slå ihjäl varann, eller skjuta varann med låtsasvapen. Det är inga lekar som på något sätt krävs för att lära sig något av värde, alls. Det finns heller inget gulligt, ens nödvändigt i att göra narr av när pojkar gråter eller är rädda för något. Det finns tvärtom en väldigt viktig poäng med att låta barn, även ”tuffa pojkar” få visa sig sköra och sårbara.

Det finns ingenting att vinna på att låta sin son bli ännu en blivande man som faller in i den på så många sätt hämmande och trånga mansrollen. Den som gör att män oftare tar livet av sig, för att det varit för svårt och skamligt att söka hjälp för sin psykiska ohälsa. Den som gör att män förtrycker kvinnor för att känna sig inbillat mäktigare. En föråldrad mansroll som tyvärr lever än. Som det är vår uppgift som pojkföräldrar att bryta. Och som det är vår uppgift att utmana med andra, sundare roller. Många fler roller där man kan få vara på många fler sätt som människa.

Vi som har söner behöver inse att även vår son kan kalla en tjej för ”hora”.

För ingen annan kommer vifta med trollspöt åt oss. Vi som har söner behöver inse att även vår son kan kalla en tjej för ”hora”. Eller åtminstone stå tyst bredvid när en annan pojke gör det. 

Våga vara föräldern som inte alla älskar. Våga vara föräldern vissa rentav vill klippa av tungan på. Var aktivt angelägen om att göra en rimlig man av din son. Det är din uppgift. Det är absolut inte enbart populärt, det kräver visst mod och det är på intet sätt den enkla vägen. Men du klarar det!

Framtiden kommer att tacka dig.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy