Rättsväsendet – hitman åt patriarkatet

KRÖNIKA. Hanna Bergwall om att en kvinna som berättar om övergrepp och maktmissbruk inte bara stämplas som galen, utan även straffas som en brottsling. Är det dags att starta en fond som hjälper oss att fortsätta berätta?

Vi ser kvinnors instagramkonton stängas ner. Vi ser kvinnor bli av med jobbet. Vi ser kvinnor utmålas som galna. Vi ser kvinnor mördas. 22 kvinnor förra året, mördade av män de haft en relation med.

Illustration: Carita Ritar

Att tysta en kvinna. I patriarkatet kommer det förpackat i alla möjliga färger och former. Ibland tystas vi innan vi ens hunnit berätta. Ibland efter att vi öppnat munnen. Men den underliggande meningen är alltid densamma: ”Du skulle bara våga….”.

Ett konstant överhängande hot. Men om det är något som får mitt juristhjärta att sjunka extra djupt så är det när rättsväsendet (ni vet den där samhällsapparaten som ska skydda oss?) lejs som hitman av patriarkatet för att skjuta ner varje kvinna som vågat berätta eller anmäla.

Jag pratar om Jenny Örn. Jag pratar om Cissi Wallin. Jag pratar om kvinnor som berättat för att sedan själva bli åtalade för förtal, falsk angivelse eller varför inte narkotikabrott? Åklagare är kreativa, vet ni.” Vem kommer våga anmäla när hotet hänger över oss?”.

Jenny Örn blev nerdrogad och våldtagen av en polis. Hon anmälde och blev sedan själv åtalad för narkotikabrott, hon hade ju droger i blodet! Never mind att det berodde på att hon blivit nerdrogad och våldtagen. Och jag vill inte höra från en enda manlig läsare att åklagaren minsann är skyldig att åtala, för det stämmer helt enkelt inte i ett sådant här fall. Tvärtom! Praxis är att man inte åtalar. Tack och lov lades åtalet ner till slut. Men skadan var redan skedd. Förutom att Jenny hade våndats i månader och mannen är på fri fot är förtroendeskadan för rättsväsendet livshotande. Rättsskandal är ordet du söker. Vem kommer våga anmäla när hotet hänger över oss? Brottsbalken är tjock, något kan man alltid hitta.

Och Cissi Wallin då? Som blev av med jobbet på Metro, blev utmålad som en galning och fick sitt program på SVT inställt. Till råga på allt inväntar hon nu att eventuellt bli åtalad för förtal. Vilket var hennes brott egentligen? Hon blev våldtagen. Hon berättade. Hon varnade oss för en farlig man.

”Om jag är tyst, låtsas som ingenting, då riskerar fler tjejer att utsättas för den här läraren. Och berättar jag, då kommer jag inte ens hunnit ta ett andetag innan förtalsanmälan ligger på min hallmatta.”

Jag måste slänga ut frågan: Ska det verkligen vara brottsligt? När en man räddar liv får han en medalj. När en kvinna räddar liv får hon ett straff. Jag själv sitter inne på ett namn. Ni vet läraren på Thorildsplans gymnasium i Stockholm, han som groomade sina elever. Läs mer om det HÄR. Läraren som frågade vilka trosor hon använde, som ringde henne på kvällarna, som inte kunde jobba kvar för att eleverna vägrade gå på hans lektioner. Han jobbar nu på Skärholmens gymnasium istället. Skolförvaltningen i kommunen menar att de har ”fortsatt förtroende” för honom.

Om det är något som blev tydligt under den farsen är det att manliga skolpersonals anställningsskydd alltid kommer före ungdomars rätt till en trygg skola. Och vad har jag nu för val?

Om jag är tyst, låtsas som ingenting, då riskerar fler tjejer att utsättas för den här läraren precis som han utsatte mig. Och berättar jag, då kommer jag inte ens hunnit ta ett andetag innan förtalsanmälan ligger på min hallmatta.

Men vet ni, skolförvaltningen i Stockholm (och mitt eget samvete) ger mig egentligen inga alternativ. Någon måste skydda ungdomarna.

De säger till oss att anmäla, de säger till oss att berätta. Men när vi anmäler, när vi berättar, ja då blir vi straffade. Ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. Många gånger med hjälp av rättsväsendet. Samhällets beskyddare. Kanske borde vi starta en fond. En fond som står för kostnaderna när kvinnor tvingas, (ja tvingas) offentliggöra namnet på sina förövare för att skydda sina medsystrar.  Då skulle vi kunna varna varandra för farliga män. Berätta allas namn och låta förtalsanmälningarna hagla. Vad säger ni? När samhället inte ger skydd, då tvingas vi att ta saken i egna händer. Då tvingas vi att berätta, ”förtala”, för att skydda våra medsystrar.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy