Vuxenvärlden ska ha ett barnperspektiv, inte ett förövarperspektiv!

Barns rätt att vara fria från all form av exploatering står över vuxnas rätt att ges the benefit of the doubt. Ytterligare ett barn har blivit utsatt för sexuella övergrepp i skolan, övergrepp som kunde och borde ha stoppats tidigare. Det är inte första gången som vuxenvärlden inte har agerat i tid och Gardets Merly Åsbogård ger er sin syn på saken.


Första gången jag läste denna artikel vill jag minnas att formuleringarna var lite annorlunda. Jag reagerade på att allt lät mer som ett kärleksdrama än vad det faktiskt är – en pedofil och förövare som förgripit sig på minst ett barn. Det låter fortfarande helt skevt och då hur relationen mellan pojken och läraren gestaltas. Vart finns orden om det enorma maktövertag som läraren har och barnets ännu större utsatthet?! Det är ruggigt att läsa om hur många varningar som kommer in utan att något konkret görs. Här litar man på förövarens goda omdöme att själv upphöra med sitt predatoriska beteende? Hur kan det ens komma på fråga, efter inte bara en utan flera varningar, att lita på det omdöme som är just det som ifrågasätts?

Skolledningen agerade först när föräldrarna fick reda på övergreppen och själva gjorde en anmälan.

Att rektor sedan försöker få deras agerande att låta bra mycket mer resolut än det är genom att betona att lärarinnan fick gå på dagen ger inte mycket till tröst; tvärtom. Skolledningen agerade först när föräldrarna fick reda på övergreppen och själva gjorde en anmälan. Det är ett svek mot barnet som inte själv kan hävda sig och mot oss föräldrar som litar på att det, när vi inte är på plats, finns andra ansvarstagande vuxna som ser till barnets bästa. Skolledningen menar att dom hade tänkt att ge läraren en formell varning men att anmälan från föräldrarna hann före. 

Det hela fullkomligt stinker av den där förbannade Farsta-modellen som skolorna följde på min tid, där föräldrarna var dom sista som skulle få reda på de kränkningar och våld deras barn utsättes för. Allt skulle skötas, eller misskötas, inom skolans väggar. Bör inte föräldrarna till de barn som lärarinnan haft dessa olämpliga kontakter med kontaktas tidigare? Vi får inte glömma att då hade, med all säkerhet, dessa meddelanden och kvinnans våldtäkter sett dagens ljus långt tidigare och barnet hade sluppit att utsättas ytterligare. Skolplikt, som de facto råder när barnet är 10 år, innebär inte bara att vi föräldrar har ett ansvar att lämna ut våra barn, det innebär också att skolan måste förvalta ett förtroende och ett ansvar. Här har man brustit på flera punkter. 

Vi får inte glömma att längst ner i makthierarkin finns just barnen. För barnet som utsätts är kränkningen densamma oavsett förövarens kön. 

Vidare griper en tanke tag i mig som är svår att släppa. Hur mycket har det spelat in att förövaren i detta fallet är kvinna? Bilden av förövare när det kommer till brott mot både kvinnor och barn tenderar föreställa en asocial medelålders man. Långt ifrån den Snapchattande kvinnliga klassföreståndaren som söker den ena olämpliga kontakten efter den andra. Ett beteende som av allt att döma har sorterats under överfamiljärt istället för predatoriskt. Synen på kvinnor som emotionella, omhändertagande och kontaktsökande riskerar att förblinda oss när det kommer till det våld och övergrepp som kvinnor är kapabla till. Det är sant att kvinnor inte står för majoriteten av våldet och övergreppen. En förkrossande majoritet står fortfarande männen för. Det är fakta, precis som det är fakta att kvinnor måste hållas lika ansvariga inför sina handlingar när vi begår övergrepp och våld. Det är vår förbannade plikt, som en feministisk förening, att också uppmärksamma det våld som barn utsätts för av framförallt män, men ibland också kvinnor. Vi får inte glömma att längst ner i makthierarkin finns just barnen. För barnet som utsätts är kränkningen densamma oavsett förövarens kön. 

Min dotter är 10 år. Idag ställde jag mig själv mot väggen. Hade min reaktion varit densamma om en manlig lärare kontaktat henne på Snapchat klockan nio på kvällen som om en kvinnlig lärare gjort detsamma? Låt säga att meddelandet hade lytt såhär:

”Fin du var i skolan idag! Tack för den goa kramen, hoppas du har en kram över till mig imorgon också. Kanske till och med en puss? Hehe. Sov gott!” 

Det är ingen ide att hymla, hade läraren hetat Gunilla hade jag möjligen, om man ser till hur jag var förr, tänkt att det är olämpligt att hon skriver så sent på kvällen och att det var märkligt vad kramig hon är? Hade det varit en manlig lärare vid namn Bosse så hade jag inte vilat en sekund. Det hade anmälts och redan nästa dag hade jag krävt ett möte med skolledningen. 

Sist, men verkligen inte minst, vill jag lyfta en oro när det kommer till brottsrubriceringen som i skrivande stund är sexuellt ofredande. Nu har jag inte dossiern med förhören. Det jag lutar mig mot är en artikel i Expressen där det står följande:

( Enligt gärningsbeskrivningen har läraren ”sexuellt ofredat (eleven) genom att skicka ett stort antal sms och meddelanden av integritetskränkande och sexuell karaktär till honom samt vid ett stort antal tillfällen kyssa och pussa honom och, såväl innanför som utanpå hans kläder, beröra hans kropp och förmå honom att beröra hennes kropp.”)

Jag har svårt att se hur det kan vara tal om något annat än våldtäkt mot barn. Nedan finns lagens definition av våldtäkt mot barn. 

“Den som har samlag med ett barn under femton år eller som med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år.”

SMS från lärarinnan till den 10-åriga eleven.
Skärmdump: expressen.se

Vi vet att det är hjärtskärande svårt för vuxna att prata om övergrepp och våld de utsatts för, det ger en liten fingervisning om hur svårt det kan vara för ett barn. Detta barn har fått sin kroppsliga autonomitet kränkt genom att få sin kropp berörd och tvingats beröra. Barnet har dessutom befunnit sig i en särskilt utsatt position där det sexuella våldet följt med honom vart han än befunnit sig. Det borde inte vara tal om någon annan rubricering än våldtäkt av barn, kan jag tycka. Ibland stöter jag på en vilja att skydda offret genom att inte kalla våldtäkt för just våldtäkt. Som att ordet i sig skulle bli för stort för att bära. Jag vet inte hur det ligger till i detta fallet men jag vill avslutningsvis säga såhär:

Ordet må vara stort. Men det blir aldrig så stort som det trauma och den känsla av kränkning och utsatthet som följer offret. Det finns en upprättelse i att kalla det offer utsätts för, för vad det är. Särskilt när det kommer till barn. Det förlåter inte det svek barnet fått lida från vuxenvärlden. Det kan möjligen ge barnet någon tröst i att vi ser barnets smärta och det våld denne fått utstå. Genom att se, visar vi också att vi tar vårt ansvar och ser allvaret. För nästa steg blir att försöka läka och rädda det, i grunden, skadade förtroendet som dessa barn, som snart själva är vuxna, bär med sig inför vuxenvärlden.  Och har vi inte bättre säkerhet och rutiner än såhär borde vi inte bli förvånande över att aldrig någonsin bli förlåtna.


Av: Merly Åsbogård

Detta är en opinionstext baserad på artikeln länkad nedan.

Artikel i expressen.se

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy