Störst av allt… är våldet mot kvinnor

KRÖNIKA. Alla har någon gång träffat Sebastian och Maja. Vi har sett det misstänksamma blåmärket under ögat och den kuvade blicken. GARDET's Amanda Oxell skriver med skärpa om våld i unga relationer och hur killars våld mot tjejer sällan tas på allvar av omgivningen.

Netflix första svenska produktion, serien ”Störst av allt”, hade premiär för någon månad sedan.  Serien är baserad på boken om en skolskjutning i den privilegierade Stockholmsförorten Djursholm och man får följa den destruktiva relationen mellan den duktiga flickan Maja och den kontrollerande och aggressiva Sebastian.

Jag kände Sebastian och Maja när jag var i sena tonåren. Maja och jag var ganska nära vänner under en period – men när hon träffade Sebastian var det som att tiden inte räckte till. Vi gled ifrån varandra och hördes allt mer sällan. Med en tonårings skakiga självförtroende trodde jag att det handlade om mig, jag kanske inte var tillräckligt rolig att umgås med.

Mina farhågor bekräftades snart när Sebastian hörde av sig. Han hade tagit sig in på Majas Facebook-konto och till en början låtsades han vara Maja. Han ställde personliga frågor om sådant som jag i egenskap av kompis antagligen skulle veta om henne. När jag inte gav de svar han ville ha gav han sig tillkänna och förklarade att Maja egentligen aldrig velat umgås med mig eftersom jag var tjock, ful och tråkig. Sårad tog jag aktivt avstånd från Maja, som ändå hade gått upp i rök och således inte var så svår att undvika. Sebastian såg jag i korridorerna ibland. Tittade han åt mitt håll, då hånlog han.

Jag såg skrapsåret på kinden. Blåmärkena som såg ut som fingeravtryck på armarna.

Tiden gick och jag levde vidare med andra vänner. Vi var ett stort gäng som skulle iväg på en stor fest i en annan stad och därför skulle man behöva bo på hotell. Några dagar innan festen hörde Maja plötsligt av sig. Hon frågade om hon kunde få dela hotellrum med mig. Jag blev genast misstänksam. Var det Sebastian som skrev igen? Försökte de göra sig lustiga på min bekostnad?

Väl på hotellet kom Maja till vårt gemensamma rum, det var första gången jag såg henne på nära håll på flera månader. Det var också då jag förstod.

Jag såg skrapsåret på kinden. Blåmärkena som såg ut som fingeravtryck på armarna. ”Sebastian är lite jobbig” sa hon, himlade med ögonen och pekade på en begynnande blåtira under ena ögat. ”Kan du hjälpa mig att sminka över det här?”.

Jag hann inte ens kommentera det som just sagts innan vi blev avbrutna av att Majas mobil började ringa, ihärdigt. När hennes tystnade tog min egen mobil vid och det slutade inte förrän han stod utanför hårt bankande på dörren. Sebastian varvade bankningarna med att böna och be med silkeslen röst. Tillslut öppnade Maja dörren.

Vakten sa att detta inte var ett ärende för dem.

Ögonblickligen kastade han sig över henne och började släpa henne ut ur rummet. Jag försökte gå emellan men han som var mycket starkare knuffade med lätthet in mig i en vägg. Sedan var de borta, båda två. Det hela tog inte mer än 30 sekunder.

Jag satt kvar på golvet, blödande och chockad. När jag väl samlat mig tillräckligt mycket gick jag på skakiga ben och letade upp en säkerhetsvakt på hotellet. Vakten sa att detta inte var ett ärende för dem. Jag kunde såklart göra en polisanmälan över telefon om jag ville men det skulle ta polisen åtminstone någon timme att komma eftersom vi befann oss i en småstad. Jag ringde in en polisanmälan och gick sedan omskakad in till festen. Maja och Sebastian dök aldrig upp.

Efter den kvällen hörde Sebastian av sig flera gånger genom Majas Facebook-konto. Han skrev att han visste att jag polisanmält men att jag aldrig skulle kunna ”komma åt honom”. Han skulle förstöra mitt liv. 

Inställningen till det som hänt, både bland vuxna och unga, var att lägga locket på. Var det verkligen så farligt, överdrev jag ändå inte lite? ”Det snackas ju så mycket så det är antagligen bara bättre om du låter detta vara, Amanda. För din egen skull. ”

När polisen tillslut hörde av sig för att genomföra ett förhör valde jag att dra tillbaka min anmälan. Någon vecka senare fick jag ett nytt meddelande på Facebook. ”Haha så patetisk sa ju att du aldrig skulle komma åt mig tjockis”.

Idag har Sebastian fru och barn och ser ut som vilken vanlig småbarnsförälder som helst.

Den rosa cocktailklänningen i siden som jag bar den kvällen ligger fortfarande nedpackad i en låda i mitt vindsförråd. Blodfläckarna är kvar och hade jag kunnat göra om allt idag hade jag såklart inte dragit tillbaka min anmälan. Idag har Sebastian fru och barn och ser ut som vilken vanlig småbarnsförälder som helst. Jag får ont i magen av att tänka på vad som antagligen sker bakom lyckta dörrar.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över vad som hänt om ordningsvakterna gått in och letat rätt på honom på festen. Eller om polisen kommit och gripit honom. Nu tilläts han istället smita under radarn och relationen med och misshandeln av Maja kunde fortsätta i ytterligare något år. Trots att vuxenvärlden och rättssamhället uppmärksammades på situationen.

Så, hur kunde det bli såhär? Jo, antagligen på grund av den samhällsnorm som lurar så många att tro att killar och pojkar är stökiga, vilda och bråkiga “av naturen” och därför inte kan hjälpa att de råkar dra en tjej i håret. Det finns en enorm ovilja att erkänna att de brott som killar i stor utsträckning utsätter tjejer för är just det – brott. Det är enklare att se sexuella trakasserier i skolan som en “konflikt” eller en destruktiv relation som ett “tonårsdrama” eller ett slag eller en knuff som ett “uppvaktande”. 

Nu är det dags att sluta blunda. Sluta ursäkta. Sluta skydda. Det är vårt ansvar som vuxna att ta denna dialog med folk runt omkring oss. Att börja erkänna att pojkars och killars våld mot flickor och tjejer är just det. Våld. Om killar och pojkar får fortsätta utan konsekvenser dömer vi kommande generationer till samma öde. Fler nedblodade klänningar i vindsförråd.



Dela artikeln

Lever du eller någon du känner i en våldsam relation? Det finns hjälp att få både för vuxna och för unga personer. Under HJÄLP OCH STÖD har GARDET samla länkar till hjälporganisationer. 

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy