Köp en t-shirt – bli feminist

Feministiska influencers som säljer grej med tjej och rapporteringar om hur klädkedjorna - nu senast Lindex och Kappahl - utnyttjar arbetskraft till slavlöner. Jenny Bengtsson skriver om hur den lättillgängliga marknadsfeminismen är alldeles lagom för dem som fullständigt skiter i feminism.

En influencer med ett glas champagne i handen och en t-shirt som det står ”Girl Power” på är dagens feministiska statement, i alla fall på en nivå som de flesta kan hantera. T-shirtfeminismen är precis tillräckligt timid för hela den politiska skalan och samtidigt tillräckligt lättsmält för politiskt oinsatta eller ointresserade. Äntligen kan det skrockas i stugorna om att ”lite sån där ‘girl power’, det vill man ju ha liksom”, utan att någon behöver komma ut som manshatare – eller ens feminist.

För till skillnad från den rabiata manshatande feminismen som sprider skräck i samhället är den glättiga marknadsfeminismen lättillgänglig. Den är för alla. Den är säljbar och följaktligen en kapitalistisk dröm. Kamp – ompaketerad till enkla PR-folierade statements – producerade i ett format som alla kan bära.

För dem är det ändå viktigt att kunna visa lite läglig ”girl power” för att vinna nya marknadsandelar, sälja mer och nå ut till bredare grupper.

Alla som inte orkar eller är kapabla att lyfta blicken lite, det vill säga. Eller som har ekonomiska incitament i ”kampen”. Den högt uppsatta kvinnliga bankchefen, bolagsdirektören, riskkapitalisten eller varför inte den konservativa politikern med dragningar mot abortmotstånd, är knappast intresserad av någon riktig kvinnlig frigörelse. Men även för dem är det ändå viktigt att kunna visa lite läglig ”girl power” för att vinna nya marknadsandelar, sälja mer och nå ut till bredare grupper.

Det finns ingen feministisk kapitalism. Och någon feministisk befrielse eller jämställdhet nås givetvis inte genom att kvinnor i västvärlden bär tröjor som andra kvinnor sytt under slavliknande förhållanden, lika lite som att världen kommer närmare socialism för att vänstermänniskor går runt med massproducerande Che- eller Marxtröjor.

En sömmerska i Bangladesh som tjänar minimilön får ungefär en tiondel av vad det kostar att leva.

Det finns ingen befrielse att hämta alls i att människor i västvärlden låter sin så kallade kamp sponsras av rasifierade kvinnors och mäns liv, ryggar, hälsa och misär. Här pratar vi om mestadels kvinnor vars hela liv i princip vigs åt att slava för kapitalet. Liv som bjuder sedvanligt innehåll för fattiga arbetarkvinnor som hamnar i händerna på kapitalister: fysiskt hårt arbete utan en lön som räcker att leva på.

En sömmerska i Bangladesh som tjänar minimilön får ungefär en tiondel av vad det kostar att leva. Levnadslönen i landet, alltså den lön som skulle räcka till de grundläggande behoven som mat, sjukvård, kläder, hyra, utbildning till barnen, transport till jobbet och ett mindre sparande, motsvarar 2 390 svenska kronor i månaden. En arbetare som får minimilön får 263 kronor. I Sri Lanka är minimilönen en femtedel av levnadslönen, i Indien och Kambodja en fjärdedel och i Indonesien en tredjedel.

Bolagen som tillverkar sina varor i länder där det ser ut så här gör det av en anledning. Ju lägre pris på arbete desto högre vinst till bolaget. Arbetarna som utnyttjas har dessutom små eller inga möjligheter att protestera. Att strejka, klaga eller organiserar sig fackligt straffas hårt. Och intresset i västvärlden är, i ärlighetens namn, både sviktande och hycklande. Sömmerskornas slit skapar rubriker först när de dör i massor, när de undermåliga och farliga fabrikerna brinner ner. Det blir lagom raserier när det ”avslöjas” att kvinnor på textilfabrikerna svimmar av utmattning där de sitter under industribelysning, i långa rader av bord och med arbetsdagar som ofta tar slut efter att deras utslitna arbetarkroppar gör det.

En sömmerska i valfri H&M eller Ginatricot-textilfabrik har ingen möjlighet att spara ihop något fuck-off-kapital.

T-shirtfeminister har varken tid, ork eller lust att bry sig. Det är alltid någon annan som drabbas, långt bort. Här gäller det att predika om fuck-off-kapital och att ”kvinnor kan”.

En sömmerska i valfri H&M eller Ginatricot-textilfabrik har ingen möjlighet att spara ihop något fuck-off-kapital. Men ett lämpligt sådant skulle kunna ordnas fram så borde det vara ett stort fuck off till kapitalismen i allmänhet – och marknadsfeminismen i synnerhet.

Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy