Våldtäktsoffer ljuger ofta

KRÖNIKA. GARDET's Merly Åsbogård delar med sig av en fasansfull händelse och förklarar varför lögnen om att det inte var så farligt är så utbredd.

Majoriteten av offer för våldtäkter och övergrepp ljuger. Vi ljuger för oss själva. Upprepar lögnen om och om och om igen att det inte var så farligt. Kanske skrattar vi till och med tillsammans med våra bästa vänner eller med förövaren strax efter.

Detta var inte det värsta, det finns så många andra som har det värre, riktiga offer, intalar vi oss själva. Kanske var inte just denna händelse det värsta du varit med om?

Att jag inte klöste ögonen ur honom måste betyda att jag ville…

Den gled in så lätt, visst måste det betyda att jag var kåt? Att jag inte klöste ögonen ur honom måste betyda att jag ville, kanske var jag för feg och fin i kanten för att be om det hårdkn**l jag desperat behövde. Kanske är tomheten jag känner nu egentligen maskerad lättnad?

Illustration: Ella Jax

Vem är jag att komma och lipa i efterhand, jag borde sagt ifrån tidigare. Jag kan inte förstöra hans liv för att jag inte kan ta vara på mig själv i mitt eget!

För mig blev det viktigast att övertyga mig själv om att jag egentligen var med på allt. Jag minns särskilt en kväll på krogen, det närmade sig stängning så de flesta hade försvunnit ut eller ställt sig i kö för att hämta ytterkläder.

Som vanligt mådde jag inte bra och spydde upp den sista shoten och kanske halva drinken inne på toan. Dörren är låst men när jag hör mitt namn utanför känner jag igen rösten väl. En ytlig bekant som var betydande i alla fel kretsar. Vi hade känt varandra ytligt sedan tidiga tonåren. Han ropar och knackar men jag öppnar inte, jag vill inte. Inte bara för att jag precis har spytt, han vill ha något av mig.

Han får inte bli arg, jag är så rädd.

Dörren öppnas från utsidan och jag hinner se en av hans vänner bakom honom. Han står vakt och killen stänger dörren efter sig.

Jag har inte en chans.

Han får inte bli arg, jag är så rädd. Jag förklarar skrattande, fnissande, ursäktande men sedan blir jag tyst. Jag berättar aldrig för någon och fram tills nu när mina fingrar nuddar tangenterna har jag aldrig formulerat mig om detta.

Efteråt släpps jag ut och med mina vänner står hans och det är redan bestämt. Vi ska åka på efterfest, alla ska med, ingen ska svika eller backa. En utav mina vänner tittar menande på mig och ler stort. Jag ler också. Festen fortsätter och framför mig ligger en buffé.

Kanske var det inte så farligt ändå? Jag menar, inte värre än något annat väl?

En lina för mig och en lina för mina lögner.


Dela artikeln

Gillar du GARDET? Vi gillar att kunna betala alla våra medarbetare. Och för att kunna göra det behöver vi din hjälp. Stötta oss via Swish – 1234368940 eller Patreon, så vårt oberoende journalistiska och opinionsbildande arbete kan fortsätta. Tack för ditt stöd.

till toppen

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Gardets webb. Läs mer om Gardets integritetspolicy